Träsket - den sista episoden?
Text: Arne Wahlström
Foto: Tomas Nordlöf, Per Persson & Fleming Sandell
Fiskeår: 2016
Prolog
Vad
fan är en Safirkatt och vad har den med harrfiske att göra? Är det
något nytt drag som skulle kunna påverka gossarnas möjligheter att
erhålla Harr-certifikat tro? Inte särskilt sannolikt, de har
Veltic-spinnare i drivor och bättre bete än så finns inte, så endera
är det ännu ett slag i luften i den virvelström av sådana slag som
gossarnas nyheter bjudit genom åren eller så…
Gossarnas nyheter brukar kännetecknas av att det talas och mejlas
mycket om dem, men att de gör ganska lite väsen av sig väl på plats.
Men den här gången nämndes kissen bara ett par gånger och sedan blev
det tyst. En källa till oro var det och i bakhuvudet gnagde det på
Räven då de färdades längs den väl invanda vägen upp mot Harrträsket.
Nu satt inte Räven och Spindeln där helt oskyldiga utan egna
hemligheter heller. Kanske var det inte hemligheter i egentlig mening,
men väl en ärlig avsikt att bryta mönstret och verkligen ta sig ut i
flytringarna. Planen var emellertid mer försåtlig än så. Gossarna
skulle först åka ut på sjön och så snart de kommit utom synhåll skulle
ringarna i vattnet. Inte i Träsket dock, utan i Sörslotsstjärn en bit
därifrån. Då skulle de allt undra tänkte de med illmariga leenden när
de svängde in på den sista halvannan grusvägsmilen. Vad Räven inte såg
var att Spindeln såg avsevärt mer illmarig ut än han själv, och varför
det förhöll sig på det viset skulle det dröja en tid innan han fick
veta. Men veta skulle han få och resan skulle bli synnerligen
händelserik och en helt annan än den han trodde.
Som läsaren kommer att se är denna artikel ovanligt inriktad på Rävens
upplevelser och iakttagelser. Varför det förhåller sig på det viset
kommer att visa sig längre fram i denna artikel, som till ringa del
kommer att handla om fiske.
Ankomst
Räven och Spindeln läskade sig med kyld dryck de sista kilometrarna.
De tänkte smita ner till Sörslott för att besikta sitt hemliga mål
innan de anslöt till Träsket och stugan Siken. Ja och till gossarna
också förstås. Därför missade de att Spindels telefon ringde i samma
stund som de blickade ut över den stendöda vattenytan. I vanlig
ordning lyckades de snart fabricera ett troligt vak i ett gemensamt
medvetande som dock med all sannolikhet företedde fler likheter med
den virtuella världen än den verkliga, men i brist på verkliga vak får
man ta dem i den form de bjuds.
Åter i bilen för de sista tre kilometrarna upptäckte Spindeln det
missade samtalet från Lommen och ringde tillbaka. Inget svar. Han
försökte igen, inget svar. Blickarna möttes i bilen. Det här kändes
inte bra. Inte bra alls. I den bästa av världar hade kanske gossarnas
båt kapsejsat med följden att de ramlat i vattnet. I så fall borde
mobilen vara förstörd vid det här laget och allt vore i sin ordning.
Men tänk om de sitter och lurpassar och avsiktligt låter bli att
svara? Vad skulle skälet vara då funderade de oroligt och svängde runt
den sista busken före parkeringsplatsen.
Pers x 2
Med ens klarnade Rävens sinne, det var ju självklart insåg han och bet
sig i tungan samtidigt som han såg den glänsa i solen. Det stod inte
någon gammal Saab på parkeringen som det brukar när gossarna är på
resande fot. Där stod istället en mörkblå strömlinjeformad Jaguar. Med
ens förstod Räven att årets nyhet hade betydligt högre potential att
påverka fiskeresultaten än en ny färgkombination på en Veltic-sked.
Klart var att uppgraderingen till Safirkatten var gossarnas första
pers den här resan och det stod skrivet att det skulle bli mer av den
varan. Fem minuter senare var det dags igen, eller rättare, det hade
redan skett.
Ingen
av gossarna hade plurrat. Det rådde en mycket munter stämning i Siken
när Räven och Spindeln tagit sig igenom den tuffa skogsvandringen på
nästan 100 meter. Något verkade firas i stugan. Inte på det där
vanliga sättet i båten som kan ske av alla möjliga anledningar. Nej,
det verkade finnas ett verkligt skäl. Om Räven och Spindeln inte
stannat till för att blicka ut över sitt "hemliga" vatten hade
beskedet kommit en stund tidigare. Det var det Lommen skulle upplysa
om i telefonen, de hade tagit storharr och därav firandet. Som alltid
vid glatt firande, och nästan alltid annars också för den delen, brast
Managern ut i en sång som handlade om… om… om Managern och dennes
förträfflighet i alla avseenden. Sången berörde också alla andras
tillkortakommanden i just dessa avseenden där managern personifierar
det optimala, vilket är detsamma som alla avseenden. Lommen pustade ut
och en förhoppning om att sången skulle blandas upp med andra intryck
kunde skönjas i hans ansiktsuttryck.
Den var den första storharren sedan Spindeln överlistade en stor
midnattsharr i Hölans djup för flera år sedan. Obehaget sköljde över
Räven som insåg att den enda i församlingen som inte fått någon
storharr sedan sällskapet började sina gemensamma resor var han själv.
En märklig insikt. Tänk ändå vilken besynnerlig inverkan slumpen och
turen har på fisket, summerade han upplevelsen för sig själv.
Harr-cert
Gossarnas
storharr kvalificerade dem välförtjänt för Harr-cert av första graden
och de gjorde därmed Spindeln sällskap i den skara av framgångsrika
harrfiskare som lyckats med den bedriften. Räven och Harran har sedan
många år erövrat för Harr-cert av andra graden men har med tiden gett
upp hoppet att nå den tredje graden i Träsket. Därför planerade de att
någon vecka efter den nu pågående trippen bege sig till
Abborrvickrarna i området kring Tännäs i Härjedalen, som under senare
säsonger visat mycket goda förutsättningar att bringa dem ett nytt
certifikat. Mer om denna resa letar ni er fram till här.
Fisket då?
Att höra det första kluckande ljudet mot båtbotten är bland de mest
behagliga ljudupplevelser man har under ett år och det momentet är som
alltid värt att fira. I och med firandet är fiskeresan också
officiellt inledd och med vetskapen om gossarnas bedrift ett par
timmar tidigare var det inte utan förhoppningar Spindeln och Räven
lämnade stranden för det första passet.
Det är nu en fiskeberättelse ska blomma ut i en kaskad av adjektiv,
ackompanjerade av fyndigt valda superlativ, så att ingen ska kunna få
för sig att detta inte var fiskedagen "of a lifetime". Men det var det
inte. Snarare var det en ganska normal fiskedag för Träsket under
senare år, och känslan av en kraftig tillbakagång för harren som
konsekvens av en allt starkare abborrstam förstärktes ytterligare. De
insåg att det inte längre går att tala om förändringen i sjön som en
känsla utan att det är dags att betrakta tillståndet som ett faktum -
låt vara ett sorgligt sådant. Men det normala resultatet döljer ett
väsentligt undantag.
Ett
antal abborrar, och en knapp handfull harrar, varav en gravharr, blev
första dagens resultat. Inte alls bra egentligen men en gravharr är
alltid en gravharr även om den som släpps tillbaka igen. Det var dock
inte antalet harrar eller den relativt ansenliga medelvikten som skrev
in fiskedag 1 2016 i historieböckerna. Det var hugget och de
efterföljande rusningarna.
Spindeln och Räven hade noterat att området kring den grunda fladen,
där man normalt svänger ut mot Traden, visade högre grad av
harraktivitet än sjön i övrigt den dagen. Det var också där gravharren
bärgades. På en av de extrarundor de därför företog sig över området
bugade plötsligt flugspöet djupt. Spindeln krokade fisken och räckte
över spöet till Räven. Alldeles riktigt, nog var det ovanligt tungt
alltid. Räven vevade in någon meter innan fisken plötsligt vände om
180 grader och satte av i två rejäla rusningar. Sen var den borta.
En förkrossad Räv insåg att nu hade ännu en sådan fisk man aldrig får
veta vad det var skrivit in sig i minnets arkiv. Sådana fiskar minns
man för evigt, och med tiden blir de allt tyngre och rusningarna allt
längre. Kunde det ha varit en storharr som tog den lilla jassiden i
storlek 32, var det en gädda som tog den guldhuvade eller Den enda.
Sådant har hänt förr. Ingen fluga saknades på tafsen vilket de brukar
göra när en gädda tar dem. Å andra sidan brukar det vara gädda och
inte harr som rusar på det sättet den här fisken gjorde. Å tredje
sidan kan en fisk på några hekto rusa en bra bit om den bestämmer sig
för det. Suck tänkte Räven, det finns så många sidor att det är
meningslöst att fundera över det. Han kom dock inte över det och har
inte gjort det i skrivande stund ett par månader senare heller för den
delen.
Den tredje båten
Fiskedag 2 inleddes på Träsket och den hemliga planen med Sörslott
fick tillsvidare anstå. Räven var inte så lite förvånad över att
Spindeln inte alls ihärdade med tanken att de skulle dit. Märkligt
tänkte Räven och lät därefter tanken flyga iväg med vinden.
För första gången på flera vår var de heller inte ensamma vid sjön.
Även Lon hade fått gäster och vid passagen i sundet kunde Spindeln och
Räven se en långhårig fiskare med kastspö. De enades snabbt om att den
långhåriges övningar såg lite taffliga och nybörjaraktiga ut och lät
saken bero. Det skulle senare visa sig att samtal över sjön hörs
betydligt bättre än vad man kan tro.
Det var trögt, ack så trögt fiske. Vare sig gossarna eller Räven och
Spindeln fick någon harr, och även om abborrarna som vanligt var på
hugget och gossarna fick en rejäl gädda, så räcker det inte som
plåster. En tanke började sakta gro i Rävens innersta. Kunde det vara
dags för ett nytt hjältedåd. Ja, kanske det fortsatte tankegången,
hugger harrarna inte på våra beten kan det finnas andra sätt att fånga
dem. Och hade inte gossarna tagit cert just vid badplatsen. Jo, så var
det fortsatte tankegången som inte ville sluta att snurra.
Den tredje båten bemannades av den långhårige nybörjaren och dennes
lika långhårige fiskesällskap. Att fiska i närheten av deras båt
väckte ett stort mått av förundran. De två långhåriga fiskarna röt
oavbrutet till varandra, men så snart de fick en abborre skrockade de
gott, tog en hutt tillsammans för att sedan återgå till rytandet igen.
Märkligt tänkte Räven igen men ännu en gång smet tanken iväg och han
glömde den lika snabbt och lätt som den infunnit sig.
Minns ni hjältedådet
och badplatsen? Ett nytt hjältedåd
väntar!
Den
inbitne läsaren som följt alla märkligheter som utspelat sig vid
resorna till Träsket genom åren kommer säkert ihåg att Spindeln för
ett antal år sedan räddade båten från att förlisa genom att kasta sig
i de meterhöga böljorna i becksvart höstmörker. Kanske låg det redan
is vis strandkanten den gången. Bedriften är vida omtalad och besjungs
vid varje lägereld i trakten med omnejd. Med tiden kom historien att
urvattnas något och elaka tungor har gjort gällande att den
beskrivningen är falsarier och historieförvrängning och att det i
själva verket aldrig utspelade sig någon hjälteinsats alls, snarare
att Spindeln var lite rund under fötterna och mer eller mindre
drattade i. Hur som helst, och oavsett hur det förhåller sig med dessa
båda historieskolors respektive sanningshalt, blev platsen för
händelsen sedermera döpt till badplatsen.
Det var dit de sakta styrde när de vände ut från Richards och anträdde
det område som sedan urminnes tider kallats "Splittens" av traktens
boende. Ingen minns längre varför området kallas så. Vad som står
klart är att det måste vara ett av landets äldre låneord om namnet nu
är, som många språkforskare hävdar, härlett från det engelska "split"
för "delat".
Rävens tidigare tanke tog form igen. Hur får man harr om den inte vill
hugga och man varken har tillgång till nät eller dynamit? Båten
närmade sig badplatsen och på Splittens hände intet på varken flugor
eller drag. Hur gör man? Tanken ville inte ge sig. Jag ser ovanligt
mycket stor fisk på lodet fortsatte den alltmer ostyrbara tankebanan,
tänk om de simmade grunt så att kan kunde ta dem med håven eller
varför inte med händerna, tillade den inre rösten.
Två saker inträffade samtidigt: Spindeln konstaterade att "nu är vi
vid badplatsen, det var här gossarna tog storharren" och i samma
ögonblick uppenbarade sig ekot från två stora fiskar ekolodsskärmen.
Räven kastade sig upp, tog två snabba språng och slängde sig ut över
relingen med händerna redo att greppa de storharrar som så retfullt
lät sig beskådas på ekolodsskärmen men samtidigt uppträdde lika fegt
genom att inte hugga i verkliga livet. Spindeln som har förmågan att
dra en kamera ur väskan med samma hastighet som Lucky Luke drar sin
revolver lyckades föreviga detta obestridliga hjältedåd. Räven
försvann i djupet. Spindeln förstod att det pågick en kamp där nere
mellan Räven och storharrarna. Omsider bröts ytan och en frustande och
mycket blöt Räv tittade upp. I händerna höll han inget.
Hjältedåd lyckas inte alltid men ingen kan påstå att det inte
förekommer osedvanligt många sådana vid just badplatsen i Harrträsket.
Sångerna vid lägereldarna blir nog inte färre efter denna sommar.
Tarmo och Jokka
Hjältedådet
medförde ett raskt behov för Räven av att åka till Siken och byta om.
Det gällde att snabbt ta sig ut på sjön igen om det trotsallt skulle
komma en huggperiod under den tidiga kvällen. Spindeln gjorde sig
emellertid inte någon brådska. Vanligtvis tycker Spindeln att man kan
äta en giffel på språng ner till båten men nu var det där loja
beteendet tillbaka, precis som när det tidigare inte var angeläget att
ta flytringarna till Sörslott. Besynnerligt, jag tror inte att
Spindeln är i riktigt slag idag, tänkte Räven begrundande, men var
inte nödbedd i fråga om att ta det lite lugnt efter klädsimmet en
stund tidigare. Han släppte därför tanken lika fort som den kommit.
Gossarna närmade sig också land och de föreföll möta upp de två
långhåriga på sin rutt mot land. Det var mycket egendomligt språkade
Spindeln och Räven som genom skålgester försökt etablera någon form av
kontakt med den tredje båten. Den enda kontakt de fått var att namnen
på någon finsk hockeyspelare eller backhoppare med god vilja kunde
skönjas i brölet från båten. I övrigt tycktes de egentligen inte tala
något riktigt språk och enskilda ord var omöjliga att urskilja. De
antingen röt, skrockade eller skålade.
Väl vid land berättad Gossarna att de stött på två finska fiskare som
hade firat sina abborrar i sådan mängd att de var mer eller mindre
omöjliga att kommunicera med. Vad värre var, de var på väg till Siken
och ville låna pengar till bensin. Räven tog sig för pannan. Inget är
jobbigare än objudna och överförfriskade personer som inte talar samma
språk som man gör själv och som man inte känner. Var hade de för
övrigt tänkt köpa bensinen någonstans? tänkte han. Men han slogs
aldrig av tanken att det inträffade lite väl många märkligheter på
kort tid och att han hade en osviklig förmåga att själv befinna sig i
centrum för märkligheterna.
Räven bestämde sig i alla fall för att bjuda till och hällde upp
varsitt glas whiskey åt de objudna gästerna. Motvilligt gick han ut ur
stugan och ner mot vattnet där den tredje båten just lagt an. Det
första han såg var att båda gästernas långa hår var i ett eländigt
skick, dessutom var de oartiga och stod med ryggen vänd mot Räven
trots att de måste ha sett att det vankades whiskey. Så vände sig den
som kallade sig Tarmo om. Det fanns något bekant i ansiktet men Rävens
huvud kunde inte koppla intrycken från det han såg. Bekant ansikte men
långt slitet hår. Håret gled lite på sned och en klar blixt av insikt
slog ned i Rävens hjärna. Harran - det var Harran i peruk. Den andre
gästen Jokka, nu inte lika objuden längre, hade också närmat sig.
Räven tittade upp, jo blixten i hjärnan hade inte haft fel, där stod
Stor-Tobban, Rävens äldre bror, också han iklädd en lång och hemsk
peruk.
Nattfest!
Det
bjöds middag och dryck i Lon och festen pågick långt in på natten då
de alla utmattade gick till kojs.
Räven förstod hela situationen i det ögonblick Tarmos hår gled åt
sidan och han förvandlades till Harran. Spindels loja attityd och
ointresse av att bege sig till Sörslott blev begriplig, liksom Jokkas
och Tarmos underliga uppträdande på sjön. Kanske hade Räven kunnat
avslöja bedrägeriet tidigare om inte han och Spindeln talat om hur
nybörjaraktigt en av de långhårigas första fiskeförsök från land såg
ut. Det hade hörts tydligt vad de tyckte, och till följd av insikten
om ljudets förmåga att transporteras över sjön var Jokka och Tarmo
synnerligen noga med att aldrig samtala med normala röster i båten.
Hela denna märkliga berättelse har sin bakgrund i att Räven fyller 50
år denna höst. Sammansvärjningen var planerad sedan i vintras och
Räven vill rikta ett stort tack till alla som deltog i komplotten. Det
var en fantastiskt rolig överraskning!
Summering
Man ska alltid summera en fisketripp, även om det här blev mer än en
fisketripp.
- 50-årsfirande är roligare än trögt Träsk, mycket roligare faktiskt
- Grattis till gossarna som examinerats som harrfiskare
- Kan verkligen någon med Harr-cert av första graden vara gosse? Det
står skrivet i framtiden
- I Träsket får ingen mycket fisk, men den som sover när andra fiskar
får minst
- Smörstekt abborre är gott på riktigt, men grillat kött och viltskav
är godare
- Lita aldrig på långhåriga personer som endast hörs nämna finska
idrottare
- Sist men tråkigast - nu är tiden kommen att byta ut Stora
Harrträsket mot andra vatten. Rävens nästa berättelse kommer därför
att skildra en annan plats!