Första försöket

Text & Foto: Per Persson
Fiskeår: 2016

1.35 kilometer låter inte långt, men betänker man att dessa 1.35 kilometer går genom kuperad terräng över stock och sten, och skall prommeneras med full packning inte bara en gång - det krävdes två fullastade transporter för att få med sig de två tälten, all fiskeutrustning, all mat och dryck, en trädgårdsmöbel(!) med mera - så kan man förstå att den första ölen smakade extra bra där de stod och såg ut över Västra Abborrvickrarna för första gången.

Harran påstod i artikeln När träsket är trögt... att Stora Harrträsk nog inte skulle besökas igen på ett antal år, och sålunda var huvudsyftet med denna resa att se om denna sjö är en allvarlig kandidat som ny hemmasjö. Ok, träsket fick sig ett besök även detta år, men då var Harran inte där som Harran - istället som sitt alter ego Tarmo - så det räknas inte riktigt.

Första fiskepasset inbegrep samtidigt spaning efter en bra lägerplats - de skulle spendera en knapp vecka vid sjön och behövde hitta en öppen och plan yta stor nog för det gedigna lägret som skulle sättas upp. De gled ut i den rejäla aluminiumbåten och slogs av hur klart vattnet var - mycket klarare än i träsket. Med större båt och klarare vatten kom oron; fungerar trolling överhuvudtaget, eller skrämmer den stora båten bort fisken? Oron dämpades relativt snabbt då en gravharr högg på Rapalan - detta kändes riktigt bra - fisk redan innan de ens fått upp lägret, och den lägerplats de senare fann var snudd på optimal.

Västra Abborrvickrarna, som ligger i Tännäs fiskeområde, är en till formen märklig sjö med vikar, öar och uddar som gör att den nästan liknar en labyrint. Sjön ligger vackert beläget i det fjällnära skogslandskapet som Gunnar Westrin en gång påstått sannolikt är det område där man har störst chans på harr-cert i höga valörer - det är ett tag sedan herrar harrvirtuoser fick sitt harr-cert av andra graden, och här torde finnas goda chanser att uppgradera till tredje gradens cert. Stora delar av sjön är ganska grund, men det finns en hel del strykor med mer varierande, och sålunda mer intressanta, djup.

De inledande dagarnas fiske gav en del resultat - medelvikten var riktigt trevlig och de lyckades bland annat bärga en storharr på det ställe de kom att kalla huggstället. Fisket slet dock hårdare på våra hjältar än det normalt gör om man jämför med motsvarande fisketid i träsket - båten var mer tungrodd än båtarna i träsket, det var längre transportsträckor mellan de intressanta strykorna än i träsket, det var regningt och framförallt blåsigt - det kändes helt enkelt ganska kärvt!

De lyckades inte riktigt hitta någon metod som ökade huggfrekvensen mer än de relativt sällsynta huggen vid trollingfiske - att ligga still och kasta av en stryka med fluga eller spinn gav ingenting, detta trots att det vakande en del (om än sporadiskt). De kände sig som sammanhangets Hamrén vad gäller taktiskt upplägg där de i träsket levererar mer likt Lagerbäck.

Ju närmare slutet av resan de kom, ju kärvare blev det - blåsten tilltog och till och med Räven började muttra över att båten började kännas väl trög att manövrera. Men även om lägerlivet pockade på alltmer uppmärksamhet - lite starkt vid elden eller inne i Basecamp, beroende på väder och vind, är inte otrevligt på något sätt - så gjorde de sina turer (dock allt kortare och med längre mellanrum).

Sista besöket vid huggstället kan vara det som gör att de trots allt väljer att besöka sjön igen. På vägen dit hade de fått en fin abborre samt haft ytterligare ett hugg, så humöret var åtminstone skapligt när de rundade udden och styrde in mot huggstället. När de kände att de egentligen passerat den intressanta strykan, och Räven började förbereda för en u-sväng, så kände Harran ett rejält hugg på spinnspöet. Det var något riktigt tungt som huggit på Rapalan och som nu stod och tjurade vid botten. Harran satte så hård press på fisken som han tordes, men den ville inte röra sig - det enda som kändes var tunga knyck i spöet när fisken vred på huvudet. Så plötsligt; den lossnar! Otroligt besvikna betraktade de en uträtad krok på Rapalan - vad var det som högg; en jätteabborre eller en megaharr? Det får de aldrig veta...

En fördel med träsket är tillgång till stuga. Nu hade de ett fantastiskt boende ändå i Rävens femtioårspresent till sig själv - en present som bestod i ett rejält fyrmanstält att sova i och ett Basecamp att spendera övrig tälttid i - så stugan saknades inte nämnvärt. Trädgårdsmöbeln var ett helsike att bära till båten, men guld värt i Basecamp.

De beten som gav bäst utdelning under resan var orange Rapala samt Guldhuvad E-12 - Velticen lyckades efter många om och men lura en stackars harr till hugg odh övriga beten gjorde sig icke några besvär överhuvudtaget.

Är Västra Abborrvickarna en fullgod ersättare till träsket? Nja, som ni säkert förstått av texten hittills så är det tveksamt om det någonsin kommer att uppnå samma status som ett träsk i 2005 års form. Sjön lämpar sig nog mer för en långhelg än en hel fiskevecka - det är så pass kärvt att energin inte räcker mycket längre än så, i alla fall inte för denna artikels grånande huvudpersoner.

Dessutom gäller det att slipa på taktiken inför eventuella kommande besök - får vi hoppas på lite bättre offensiva idéer, lite i Joachim Löws anda kanske?!