Härliga Härjedalen
Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 2018
Förra
säsongens artikel började såhär;
"Sökandet efter träskets arvtagare fortgår...".
I och med denna resa kan man med säkerhet fastslå att sökandet
härmed officiellt är över - de har äntligen funnit träskets värdige
arvtagare!
Det finns en hel del likheter i inledningen av denna resa jämfört med
fjolårets dito. Vädret var i stort sett identiskt som året innan när
de anlände sjön, och den första båtturen mot lägerplatsen gav, precis
som då, en gravharr. Skillnaden detta år var dock att varken Harran
eller Räven nu satt längst bak i båten - där satt i stället en mycket
trevlig bekantskap som lystrade till namnet Ronny! Den minnesgode
läsaren minns nog att det gnällts en hel del över båtarna som Tännäs
Fiskecentrum tillhandahåller, att de är märkbart mer tungrodda än
träskets modell. Åtminstone vill Räven mena att just så är fallet, men
det kan ju vara så att den verkliga orsaken är att hans
roddkraftskurva går nedåt i takt med att ålderns dito pekar uppåt.
Hursomhelst så var detta problem nu åtgärdat. Ronny (efter Ronny
Pettersson såklart) är en pigg 2,6 hk fyrtaktare som aldrig gnäller.
Får han bara lite bränsle då och då (inte samma bränsle som våra
trollingveteraner Ammer-Harran och Änges-Räven häller i sig dock) så
orkar han hur länge som helst!
Det
finns fler likheter med fjolårets resa. Vädret till exempel. Efter en
makalöst fin vår så var det tydligt att sommaren nu hade kommit;
bitande kallt, blåsigt med styv kuling i byarna och en del härligt, i
ansiktet piskande, regn i den växlande molnigheten. En av dagarna
stormade det på riktigt rejält och det var då resans mest dramatiska
händelse utspelade sig. De avslutade förmiddagspasset bara för att
komma till lägret och få se att ett hörn på Base Camp hade släppt! Som
ni förstår så var detta en ovanligt odramatisk resa - förutom att de
fick säkra upp Base Camp lite extra efter "stormincidenten" så var det
mest dramatiska som hände att det en morgon högg till lite i Rävens
rygg när han ålade sig ur sovtältet, och att det en annan morgon drog
till i Harrans vad när han klev ner i en grop.
Något som också var sig skapligt likt var fisket, men bara skapligt
likt då det var flera snäpp bättre denna gång. Harrfisket var helt
enkelt fantastiskt och det enda som skulle ha kunnat toppa det hela
hade varit en uppgradering i harr-cert-skalan (men något skoj ska de
väl ha att se fram emot inför kommande resor). Aldrig tidigare har de
ens varit nära av antalet Storharr under en och samma resa som nu. Det
högg frekvent (inte jämförbart med huggfrekvensen i Lainio,
men det är det inget som är), och var det inte en Storharr så var den
ofta i fint format. Som bonus så högg det dessutom röding tillräckligt
ofta för att säkra mathållningen - harrar är roligast att fånga och
rödingar är godast att äta.
Som
alla resor så hade denna också "den stora som gick". Det verkar som
att det är lag på det - läs igenom artiklarna här på Pelles Fiske så
får ni det bekräftat. Denna gång var det Harran som blev den drabbade.
Det hade huggit våldsamt på ett av spöna som Räven höll under
trollingen (jo, efter Ronnys ankomst så har dynamiken i båten helt
förändrats - Harran är numer den som tar ut kursen och styr skutan och
Räven den som sköter krokningarna) och han lämnade varsamt över det
till Harran för att själv veva in linan på det tomma spöet. Det kändes
verkligen tungt, och då hade han ändå ett par tidigare Storharrar att
jämföra med. Spänningen var på topp när det ni vet skulle hända till
slut hände - en rusning, ett slack, ett förlorat drag. Harran skrek
ett "neeeeeeej" som hördes till Funäsdalen. Medans Harran försökte
hämta sig så betraktade Räven den kliniskt avskurna linan. Kan en harr
orsaka ett sådant linbrott? Mycket tveksamt. En röding då? Kanske, men
det kändes också tveksamt. Senare under resan fick de sin hittills
enda gädda i sjön, och det är nog där förklaringen ligger, att den
stora som gick denna gång gick på grund av en gädda (om inte annat så
känns det bäst så).
Det har inte nämnts någonting alls om vilka beten herrar
Storharrfiskare använt ännu... är inte detta högst oandrägligt
märkligt så säg?! Det finns ett skäl till det, och det är att det är
en egen liten historia för sig. Denna resa använde de sig nämligen
endast av Veltic i storlek 1 - inte en fluga, inte en wobbler, inte
ens en Veltic i storlek 2 fick överhuvudtaget chansen! Det var en idé
som kändes helt rätt i tiden, den att efter allt detektivarbete som
lagts ner under vintern för att få tag på de mer, eller ännu mer,
sällsynta skedvarianterna som finns (eller rättare sagt fanns - lyckan
när Harran hittade ett ställe i Italien som hade ett skapligt
restlager som låg och dammade!) så var det nu dags att verkligen
avgöra vilken som var bäst. Var det Grön-Silver, Röd-Koppar,
Orange-Perl, Svart-Silver, Fire Tiger, Guld, Tysken eller någon av de
övriga tjugotalet varianterna som låg där och bara väntade i
draglådan? Det får ni fortsätta fundera över, för det kommer denna
artikel inte att redovisa! Det kommer att ta lång tid innan detta är
helt och fullt utrett - finns många skedar att noggrannt jämföra med
varandra under olika förhållanden - men nu är undersökningen i alla
fall inledd.
Så
dags för en summering...
Vad har de lärt sig?
- Att de har hittat en arvtagare till träsket!
- Att Ronny är ett fantastiskt tillskott - allt blev plötsligt så
mycket enklare
Vad har de bekräftat?
- Att Veltic i den minsta storleken är ett överlägset drag!
Vad har förvånat mest?
- Att bacon-paketen förblev orörda! Det har ALDRIG hänt förut! Det är
rödingarnas fel
Vad är fortfarande oklart?
- Men vilken sked på Velticen är egentligen bäst?!
Vad är sten-säkert?
- Att hit åker dom igen!