Artiklar

Fiskevatten

Fröstsjön fixar firren

Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 2017

Sökandet efter träskets arvtagare fortgår...
Vickrarna hade ju potential, men det kändes som att det fanns väl stora områden som aldrig blir mer än transportsträckor för herrar trollingviruoser för att på riktigt kunna axla manteln. Storleken på harren var dock trevligt där, så varför inte prova en annan sjö i trakten - och så fick det bli - och Fröstsjön levererade!

Bryggan låg bekvämt precis vid vägen, och de konstaterade glatt att någon helvetesprommenad som den som det är till Vickrarna skulle de slippa denna gång - packningen minskar ju inte år från år precis. I ett nytt vatten så handlar första båtturen, i alla fall om man bor i tält som nu, om att finna en bra lägerplats, och all eventuell fångst på det spö man ändå tacklar får ses som en bonus. Växlande molnighet - mestadels soligt - och en lätt vind brukar inte vara perfekt för trolling, men just där och då kändes det perfekt när de gled ut på sjön. De rundade ön mitt emot bryggan för att sätta västlig kurs utmed södra stranden, och ta mig tusan så högg det en harr på den Guldhuvade - en bra start, att få fisk efter bara några minuters rodd - Harran och Räven flinade och firade, som sig bör, första fisken med en redig klunk!

Efter att ha hittat en fin lägerplats på en ö, rest tälten och skålat för de kommande dagarnas fiske var det så dags för det första riktiga trollingpasset för våra, med harr-cert av andra graden hedersbetygade, hjältar. Harran satte sig till rätta med ett flugspö apterat med ett klassiskt trollingtrekast i ena handen och ett kastspö apterat med en Veltic i den andra, och Räven tog ut en kurs som såg fiskelig ut.

De hade varit ute en god stund utan hugg då Harran plötsligt blev alldeles tyst, sjönk ihop en aning och fick en något tom, glansig, blick - det var tydligt att hans hjärna nu till 100% koncentrerade sig på det den gör allra bäst; att ställa om till att tänka som en storharr för att på så sätt knäcka koden för hur man får fisk i just detta vatten. Räven sa ingenting - han hade sett den blicken förut och förstod att nu var det bara att vänta. Plötsligt sträckte Harran på sig, spände ögonen i Räven, och sa bestämt; "jag tror du ror för fort!". Räven hörde och anammade, hastigheten dämpades, och snart därefter kände Harran ett kraftigt hugg på spinnspöet - att sänka farten var ett genidrag, och efter en kort men intensiv kamp var resans första storharr bärgad! Det var en redig pjäs som huggit på Velticen med tysk-sked. Man får gå tillbaka till träskets glansdagar, för mer än tio år sedan, för att hitta en jämförbar fångst - det var inte pers, ingen uppgradering av harr-certet, men heller inte alls särskilt långt ifrån. Det blev ytterligare en storharr lurad till Veltic-hugg den första fiskedagen, om än inte riktigt lika stor, och några mindre harrar därtill. Något riktigt stort högg på fluga och snodde till slut den Guldhuvade E-12:an - en sån där missad fisk som ältas en del - men de var trots detta överens om att resan redan var en stor succé när de sammanfattade sina intryck från första dagens fiske vid lägerelden.

Fröstsjön är en långsmal sjö - över 4 kilometer lång i öst-västlig riktning, kanske 600 meter bred där den är som bredast och upp till 16 meter djup. Till skillnad mot Vickrarna där det fanns stora grundområden att passera mellan de intressanta strykorna så är denna sjö fiskbar i stort sett överallt, området längst väst undantaget. En normal trollingrunda, från ön och österut och tillbaks igen, lite lagomt zick-zackande för att hitta de rätta djupen, tar minst tre timmar att genomföra.

Sommaren 2017 går inte till historien som särskilt varm och fin, snarare tvärtom, och det fick de verkligen känna på de följande dagarna. De vaknade upp till ihärdigt regn och i stort sett vindstilla den andra dagen - kanske det sämsta trollingfiskeväder man kan tänka sig. Inte konstigt alltså att storharren lyste med sin frånvaro dag två. Fluga levererade dessutom så dåligt att de efter ett tag lät flugspöet vila till förmån för ett kastspö apterat med en Veltic FireTiger, och det var ett lyckat skifte. Det visade sig nämligen att det fanns röding i sjön också, och de verkade gilla FireTiger. Vackra fiskar i fin kondition och med härligt röda fileer - middagen räddad!

Dag tre bjöd på mindre regn, men desto mer vind - trollingpassen blev sådär kärva som året innan i Vickrarna och tiden i lägret mellan passen desto längre. Det här med kärva förhållanden verkar vara något relativt nytt - det är bara i de senaste årens artiklar som begreppet kärvt återkommer, igen och om igen. Mycket vind, regn som piskar i ansiket, värkande roddarmar hos Räven och av köld vita knogar i Harrans grepp om spöna var väl inget som någonsin minskade på fiskeivern de tidiga åren i Träsket? Kan det vara så att åldern så smått börjar ta ut sin rätt?! Hursomhelst togs det i alla fall en del fisk, när de väl behagade vara ute i båten, den här dagen också.

Det riste i sovtältet och vinden ylade när de vaknade på morgonen dag fyra. Det blåste så pass att till och med en Harran och en Räven till bredden fylld med ungdomlig fiskeiver skulle ha börja tveka över en trollingtur. Base Camp hade blåst omkull och deras tillhörigheter låg spridda över ön. De fann ingen annan råd än att packa ihop och försöka ta sig till bryggan. Båtfärden blev något av det kärvaste de upplevt - med vindens kyleffekt tagit i beräkning låg temperaturen nog nära nollan och den skarpa sjön slog mot båten och gav berättelsens, vid detta laget inte så morska, huvudpersoner en och annan ovälkommen dusch. Det var så illa att Harran endast bemödade sig hålla ett trollingspö igång. Detta räckte dock för att bärga ytterligare en storharr!

Har de hittat Träskets ersättare nu? En hel del talar faktiskt för det; de har bara fått lika många storharrar under en tidigare enskild fiskeresa som denna gång och det var i Lainio där de spenderade två ytterligare dagar dessutom, det finns röding i sjön som bonusfisk och som garanterar fina middagar, trollingrundorna känns fiskbara i stort sett hela vägen utan långa transportsträckor, båten nås i anslutning till väg och lägerplatsen de fann på ön är trevlig. Det som talar emot är att området verkar mer väderkänsligt, det kan ta lång tid mellan huggen och att båten är mer tungrodd - det senare kommer dock med största sannolikhet att åtgärdas vid nästa besök, för minst ett besök till blir det!