Stora Harrträsket... tredje sommaren
Text: Arne WahlströmFoto: Per Persson
Fiskeår: 2003
Kräftor och Whisky
Vårens
havsöringsfiske hade gått trögt. Laxsäsongen - som ju alltid är trög - hade
inte heller bjudit på några märkvärdigheter. Det var alltså norrlandstrippen
som skulle stå för årets fiskehöjdpunkt, konstaterade Räven förhoppningsfullt,
när sällskapet lämnade Sundsvall bakom sig för nya äventyr i Harrträsket.
Med i bilen fanns i vanlig ordning Ammerharran, som vid det här laget var
dödligt less på havsöring och andra meningslösa saltvattensfiskar, och som
därför med stor tillförsikt såg fram mot mötet med riktig fisk - harr. I baksätet
satt Sven-Eric. Ja, satt förresten - egentligen är det nog närmare sanningen
att säga att Sven-Eric låg på golvet mellan framsätets ryggstöd och baksätet.
Sven-Eric är inte särskilt intresserad av fiske. Anledningen till att han
fick följa med på resan var att han har en otrolig förmåga att få syn på fisk
i vattnet. Han har däremot aldrig blött en fluga och kommer med all säkerhet
inte att göra det heller. När sällskapet kom fram på kvällen vidtog resans mest motbjudande moment - att bära packningen från parkeringsplatsen till stugan Siken. Det är lång väg att bära, säkert minst hundra meter, och då förstår nog de flesta den vånda de kände när motorn stängdes av och det var dags att kliva ur bilen. Inte nog med att kläder och utrustning skulle bäras, flera dagars förråd av öl skulle transporteras ner till vattnet. Och tillråga på allt Sven-Eric som naturligtvis inte klarade av att gå själv…
En stund senare var emellertid packningen på plats och Räven satte sig förväntansfullt vid strandkanten för att begrunda den spegelblanka sjön och de väldiga vaken. Vattenytan var kliniskt befriad från varje antydan till liv. Räven drog sig till minnes vårens misslyckade havsöringsövningar och en obehaglig känsla av deja vu började sakta ta form i hans inre. Han rycktes upp ur de negativa drömmarna av Harran som inte alls var nedslagen. Harran hade lömskt planerat att framkomsten detta år inte bara skulle firas med sedvanlig whisky-hut, utan därtill ackompanjeras av en regelrätt kräftfest. Åsynen av kräftorna och den gyllenbruna drycken sopade snabbt undan Rävens nedstämdhet. Inte ens när den en gång så väl fyllda flaskan en stund senare började se oroväckande tom ut återkom de mörka molnen. Nu hade resan börjat på allvar. Nu var det dags att ta revansch efter havsöringsdebaklet. Nu var det dags att rädda fiskesäsongen. Nu var det dags att fiska harr!
Det visade sig snart att det faktiskt vakade lite i sjön. Harran och Räven, som ju kände till vattnet sedan tidigare, visste egentligen att de inte kunde vänta sig så förskräckligt många vak redan första kvällen. Vanligtvis förekommer sporadiska vak och endast vid ett tillfälle, vid det första besöket vid sjön, hade de upplevt en sån där kväll när all fisk tycks äta insekter på ytan. Dessutom var de lite för ivriga på kräftorna och de insåg snart att det kunde vara lämpligt att vänta med fisket till nästa dag. Så blev det bestämt, och de somnade in för att samla kraft inför morgondagen.
Sjösättning
Den följande
förmiddagen var det dags för det första trollingpasset. Trolling är den metod
som fungerar klart bäst i Harrträsket, i vart fall om det går lite vågor på
sjön. När sjön ligger stilla tycks båten oroa fisken för mycket och det blir
svårt att få harrarna att hugga. Räven riggade ett spinnspö med en liten Ambassadeur
och en Panter-spinnare. Det kan inte nog poängteras vikten av att inte förledas
till att använda en spindel - ens när man trollar. Jag skall inte ta upp mer
om det i den här artikeln utan hänvisar till artikeln om den första sommaren
vid Harrträsket. På det andra spöet tacklade Harran ett väl beprövat flugkast
som har många harr-filéer på sitt samvete. Harran är lite av en mästare när
det gäller att komponera flugkast och det var inte utan viss belåtenhet han
konstaterade att träskets harrar nu hade dragit på sig stora problem. Så återstod
den besvärligaste förberedelsen innan de kunde glida ut på sjön; det gällde
att få Sven-Eric i båten. För att Sven-Eric skall kunna sitta stadigt så måste
han tejpas fast på den plats i båten där han skall sitta. Eftersom det var
regn i luften hade Räven och Harran svårt att få tejpen att fästa ordentligt
och Sven-Eric verkade lite ostadig där han satt fasttejpad på sin plats. Efter
en stunds slit var förberedelserna avslutade. Räven och Harran tog varsin
rejäl klunk ur petflaskan och konstaterade att nu var det äntligen tid för
fiske. De satte på Sven-Eric och sen åkte de ut… 
På
fisketur med Sven-Eric Redan efter några årtag fick Sven-Eric syn på flera mindre fiskar under båten. Kanske var det ändå värt besväret att ta med honom på resan, tänkt Räven och dämpade årtagen för att inte skrämma fisken. Harrarna högg visserligen inte på betena som släpade efter båten, men det gjorde inget, för Sven-Eric hade redan fått syn på nya!
Läsaren har kanske vid det här laget börjat tycka att den här Sven-Eric är en underlig typ med ett minst sagt apart beteende? Så är det också. I vart fall om man förväntar sig ett normalt mänskligt uppträdande från honom. Sven-Eric är nämligen ett ekolod och med den tilläggsinformationen i bagaget förmodar jag att alla turer med Sven-Eric framstår som mer begripliga.
Ekolodet var alltså det nya momentet på den här resan. Erfarenheterna från de tidigare besöken hade givit Räven och Harran en något så när välgrundad uppfattning om var i sjön fisket var bäst. Med Sven-Erics hjälp skulle djupförhållanden och andra hemligheter avslöjas, och nya ställen skulle kunna visa sig vara väl så heta som de "gamla" platserna, hade de tänkt. Under veckan vid träsket bekräftades att ellipsen runt öarna som beskrivits i de tidigare artiklarna håller hög klass. Men Sven-Eric visade vägen till ännu bättre platser och bekräftade också en tes som Harran och Räven formulerat redan vid sitt första besök vid Harrträsket - "det är dåligt fiske vid Fån-stenarna". Till dessa stenar återkommer vi lite senare i berättelsen.
Den första turen blev kort och i det närmaste resultatlös. Harran var hungrig och det var Räven också. De bestämde sig snart för att gå i land och förbereda sig för en dust med de alltid medföljande baconpaketen. Snart stod de på stranden utanför Siken och tittade på nytt ut över den spegelblanka sjön. De var hungriga och törstiga, men uppfyllda av den i månader odlade missionen att fånga harr.
Mask är alltid bäst
Ofta
hade Räven och Harran stått där vid strandkanten med långa näsor och sett
de nöjda maskfiskarna gottas åt sina fångster och ivrigt diskutera flöten,
sänken, mäskning och annat smått och gott. De hade då tittat på sina flugspön
och frågat sig varför inte ett par metutrustningar kunde följa med på nästa
resa. Prestigen hade emellertid alltid tagit överhanden och de hade snabbt
konstaterat att de inte ägnade sig åt meningslöst fiske efter vitfisk som
efter några timmar i sumpen skulle återlämnas till friheten i sjön. Men den
här gången var det annorlunda, och i bagaget låg metgrejor med uppdraget att
säkra fisket de dagar flugspöet inte gav något resultat. Harran hade packat ner två metutrustningar och införskaffat en maskburk. Utrustade med flugspö, kastspö, metgrejor och ekolod kände de sig nästan osårbara när de stod vid strandkanten och tittade ut över sjön. Det var fortfarande dåligt med vak och de skulle snart äta; läget var det rätta att för första gången i träsket lägga ut en mask utanför Siken.
Harran kastade ut den första masken och de stirrade intensivt på flötet. Sven-Erik hade ju hävdat att det fanns fisk utanför stugan, så det var bara en tidsfråga innan den första skulle hugga. Av någon outgrundlig anledning verkade fisken inte vara intresserad av Harrans mask. Han var därför övertygad om att masken måste ha lossnat från kroken vid utkastet. Harran vevade därför snabbt in för att kontrollera masken, men fann till sin besvikelse att den orörd satt kvar på kroken. De kom överens om att det nu var tid för en rök och en rejäl klunk ur petflaskan, för att därefter intellektualisera en stund kring frågan om varför det inte huggit någon harr under de fem minuter masken varit i vattnet. Det blev ytterligare några klunkar och en rejäl baconladdning innan två maskar seglade ut över vattnet. Nu hade också Räven laddat ett maskspö och de var säkra på snar framgång. De hade resonerat sig fram till att de måste visa större tålamod än vid det förra försöket - det var där bristen låg.
Maskarna landade nästan samtidigt på vattenytan och spänningen vibrerade i luften - vem skulle få den första harren? Efter en kvart och tre kontroller av att maskarna alltjämt satt kvar på kroken vek Räven ner sig. "Fan vad trist det är" muttrade han besviket då han ställde ifrån sig maskgrejorna vid en björk. "Du måste ju ge det en chans i alla fall" sa Harran i ett försök att uppbåda något som liknade en förhoppning. Ett par minuter senare hade också Harran parkerat metspöet vi en trädstam och de satt på nytt framför elden med petflaskan i ena handen.
Det skulle ta ett par dagar innan den eländiga masken skulle få en ny chans. Det vanliga fisket med dragrodd och flugkast hade fungerat utmärkt, men nu skulle det göras allvar av maskmetet hade de bestämt. De packade ner metutrustningarna i båten, hivade i de övriga livsnödvändigheterna och la ut från stranden. På med Sven-Erik och högsta fart mot de hetaste strykorna.
Det tog inte lång stund innan Sven-Erik började signalera att båten passerade över några fiskar. Vid det här laget hade de emellertid lärt sig att vänta tills Sven-Erik visade massor av fisk innan de brydde sig om att kasta ut betena. Efter ytterligare några minuter började displayen se ut som den skulle. Nu jäklar skulle det bli fisk på metspöna! Harran föreslog att de skulle fira första metfisken innan de släppte i maskarna men de kom överens om att fisken först skulle ligga i båten. Maskarna gled ner i vattnet och förväntansfulla blickar kastades på Sven-Erik som visade att förutsättningarna var de allra bästa.
Inget hände... fisken visade sig fullständigt likgiltig inför maskarna under båten. Utan övertygelse föreslog Räven efter en stund att de kanske skulle trolla med maskarna - harrarna kunde ju bli störda av båten funderade han. Några minuter senare var även trollingäventyret över, och naturligtvis hade det inte hänt någonting. Harran kom på den lysande idén att detta borde firas! Hade de inte just lyckats bevisa att maskmete inte alls är någon dunderkur mot trög fisk? Var det inte egentligen det de hade hoppats på hela tiden? Fyllda av glädje över den nyvunna insikten firade de en god stund i båten innan det var dags att fånga lite kvällsfisk. Fram med Pantern, ut med flugkastet och jepp - där satt den första!
Trots att maskfisket floppat rejält fick metoden ytterligare några chanser under resan. När det så var dags att göra för bokslut för veckan kunde de på metspönas konto inte räkna hem en enda fisk, och inte något hugg heller för den delen. Övertygelsen att masken alltid är bäst var bruten, även om misstanken att den oftast är det alltjämt lever kvar.
Den
enda Vi har alla våra favoritflugor. Ofta blir de våra favoriter redan vid bindstädet, utan att ha varit i närheten av en tafs, än mindre en fisk. Man bara känner att de måste vara bra, så de får mycket tafstid och tar med tiden en hel del fisk. Dessa flugor har gått den lätta vägen till en plats i flugaskens finrum. Man behöver bara titta på en Cdc-12:a för att få ett nytt favoritmönster. Resans hemliga vapen har gått den hårda, otacksamma vägen till en plats på Harrans flugkast.
Mönstret bands ursprungligen av Räven, mer som en ploj och för att se hur en nymfkropp av dubbad flash skulle se ut, än med avsikt att fiska med nymfen. Det såg faktiskt inget vidare ut och flugan förpassades snabbt till askens bakgård där den tvingades dela rum med diverse - alltsomoftast meningslösa - dagsländeimitationer med fallskärmshackel och brända vingar. Ni vet sådana flugor som man binder för att visa att man kan, men som i övrigt fyller en ringa funktion och för en tynande tillvaro i asken. Icke desto mindre släpar man dem med sig land och rike runt när det är dags för fiskeresa. Till dessa djupa skrymslen i Rävens ask letade sig Harrans giriga fingrar som om han ledd av Saurons öga fått syn på Den enda. Och det hade han...
Harran var inte nöjd med första fiskekvällens flugkast. Den guldhuvade E-12:an var bra men stod ändå inte riktigt att känna igen. Harrans, sen barndomen mest omhuldade fluga Svartnymfen, levde inte alls upp till förväntningarna och den tredje flugan - en vanligtvis mördande effektiv Glssccse 2 - fiskade så dåligt att de i efterhand hade svårt att minnas om den var med på kastet eller inte. Nu skulle det till förändringar och det var därför Harran grävt sig så djupt ner i Rävens askar att han hittade Den enda.
Varken Harran eller Räven hyste någon större tilltro till Den enda som alltså fick sitta längst upp på tafsen som tredje fluga. Normalt betyder det att flugan kommer att göra mycket sparsamma avtryck i fiskbeståndet. Snart hade de förstått att de missbedömt Den enda och innan kvällen var över hade den övertagit platsen som andrafluga på tafsen. Egentligen förtjänade den att sitta längst ut på tafsen redan efter första kvällens fiske, men för en flugfiskare föregås de flesta förändringar av ett inte obetydligt motstånd, och den guldhuvade flyttade Harran högst ogärna på.
Den följande dagen tog Den enda steget längst ut på tafsen. Den hade då lurat upp en rejäl gravharr ur djupet och måttet var rågat för Harran som något motvilligt bytte plats på flugorna. Den enda tackade för förtroendet och överglänste sedan den väl övertagit den bästa tafsplatsen helt sina medtävlare. Det fanns bara ett orosmoln - de hade bara ett exemplar med sig på resan. Sista dagen hände det som inte fick hända. Den enda gick förlorad i munnen på en gravharr och Harran och Räven var förkrossade där de satt i båten med den avslitna tafsen. Enligt planerna skulle de åka hem först nästa morgon, men efter några händelselösa varv med båten gav de upp äventyret, packade ihop sina grejor och satte sig i bilen och åkte hem. Till den kommande säsongen åker vare sig Räven eller Harran någonstans utan en rejäl uppsättning av Den enda. Den enda finns med i Pelles Fiskes bildgalleri och den rekommenderas mycket, mycket varmt.
Och så var det dessa stenar...
Ni känner
redan till dem, Kungsstenarna, Drottningstenen och Knektstenen. Luriga undervattengrynnor
som givit Harran och Räven glädje, men som också bjudit på dramatiska överraskningar
av det mer obehagliga slaget. Den här gången var det några andra stenar de
fick anledning att syna närmare i sömmarna. Något hundratal meter utanför
den mindre av öarna utanför Siken sticker de upp en bit över vattenytan. Vid
en okulär besiktning av sjön ser det området mycket attraktivt ut från fiskesynpunkt.
Här hade de ofta sett båtar ankra upp under långa tider. Deras egna erfarenheter
av fisket vid stenarna var emellertid inte något vidare och de hade ofta förundrats
över att andra fiskare uppehöll sig så länge vid dem. Med tiden hade de givit
stenarna namnet Fån-stenarna. Med Sven-Erik som resesällskap skulle de kunna
få bättre besked tänkte de när de rodde ut mot Fån-stenarna en sen eftermiddag.
Sven-Erik var helt tyst och trollinggrejorna fick vara ifred för fisken. Det visade sig att på en av de platser där de sett torrflugefiskarna sitta och nöta i timmar vad det åtta meter djupt, vilket får betraktas som ett olämpligt djup för den fiskemetoden. Inte heller vid grundområdena eller djupbranterna gav Sven-Erik några utslag och efter en stund lämnade de stenarna för att bege sig till mer fiskrika nejder. Redan på vägen därifrån kunde de se en båt, som oroligt cirkulerat ett par hundra meter längre bort, med ilfart sätta kurs mot grynnan. Båten låg kvar vid grynnan flera timmar senare, men fisket föreföll att gå trögt.
För den som besöker träsket rekommenderas inte någon längre tids fiske i det här området. Det finns säkert tillfällen då det går att få harr vid Fån-stenarna, men det har inte skett vid något av de tillfällen då Räven och Harran fiskat i vattnet. "En okulär besiktning är otillräcklig" bedömde Räven eftertänksamt när de avnjöt kvällens gravharr. "Det är de empiriska resultaten som har betydelse" sköt Harran in och tog en rejäl tugga av fiskköttet.
Östes
fjärd För några år sedan läste jag en artikel i en fisketidning som handlade om havsöringsfiske i Emån. Författaren berättade om en episod vid "Östes sten" som lär vara en säker ståndplats i ån. Stenen har naturligtvis sökts av i alla tider, men ett namn har den tydligen fått först sedan Öste fiskat där.
Vid sina rundturer med båten i Harrträsket hittade Harran och Räven det mycket fiskrika område där Den enda levererade årets största fisk, och där förtroendet för maskfiskets överlägsenhet fick sig en välbehövlig näsknäpp. Problemet var bara att platsen inte hade något namn, vilket de upplevde som ett bekymmer i det dagliga samtalet när området skulle nämnas. Räven drog sig till minnes artikeln om Emån och förklarade att det visst fanns ett namn på det nya favoritstället. Det hette Östes fjärd. Harran insåg snabbt logiken i resonemanget, så Östes fjärd fick det bli.
Östes fjärd ligger nära inloppet till sjöns grunda avdelning, på andra sidan sjön sett från Siken. Vid inloppet ligger det en hel del stenskravel och om man ror längs den sidan - bort från inloppet - befinner man sig snart på Östes fjärd. Om historien upprepar sig märker man att man nått fjärden när det börjar rycka i spöet. Östes fjärd var inte lite bättre än andra fiskeplatser i år - den var helt överlägsen både vad gäller antal fiskar och fiskarnas storlek. Det visade sig viktigt att inte komma för nära stranden. Fisket var bäst när vattendjupet låg på omkring fyra meter vilket kan ha varit ett 30-tal meter utanför stranden. Besöker du Harrträsket så får du inte missa en chans att komma till tals med de grova harrarna vid Östes fjärd!
Summering av den tredje sommaren
Man lär sig alltid någonting nytt. År 2003 lärde sig Harran och Räven att mete inte är någon universalmetod för att få fisk. De lärde sig också att ekolod är en oerhörd tillgång när man fiskar i sjöar. En ny favoritfluga är född och bacon är lika smakligt som alltid. Torrfluga fungerar dåligt på åtta meters djup och Östes fjärd är en hejdundrandes plats för harr! Men…..man får inte åka på fisketur med ett enda exemplar av Den enda. Tidigare har den trogne besökaren på denna hemsida lärt känna Den enda som "Flashnymf" i fluggalleriet. Nu har den välförtjänt fått ett mer passande namn. Räven och Harran önskar Er och Den enda en lycklig framtid tillsamman och beklagar de harrar som kommer att få känna av ert samarbete i framtiden. Då erfarenheterna av Den enda i stort sett är begränsade till veckan i Harrträsket tar vi med stor nyfikenhet gärna emot Era upplevelser av flugan! Vi räknar med att till nästa säsong återkomma med berättelsen om den fjärde sommaren…