Text: Arne Wahlström
Foto: Per Persson
Alla har vi nog fått fisk på silverflugor. Vissa vill kanske inte vidkännas att de fiskat med sådana alster eftersom dessa inte efterliknar insekter och således faller utanför ramen för flugfiskebegreppets snävare definition. Icke desto mindre har säkert dessa fiskare vid mer än enstaka tillfällen haft anledning att ifrågasätta om det är så klokt att undvika vissa flugtyper av principiella skäl. Jag har själv varit - och är i viss utsträckning fortfarande - att inräkna i denna grupp av fiskare som har anledning att en stund fundera över fattade beslut.
För några år sedan läste jag en artikel i tidsskriften Flugfiske i Norden där författaren framkastade idén att en silverfärgad flugkropp kunde tänkas efterlikna den gasbubbla som för den stigande nattsländepuppan upp till ytan. Eftersom det bland flugbindare – på goda grunder - alltid har varit godtagbart att imitera nattsländepuppor föreföll tanken tilltalande. Det finns väl inte något entomologiskt fenomen som på långt när sysselsatt så många flugbindare som just denna gasbubbla, och numera kan till och med små gasbubbleimitationer i plast köpas i den välsorterade flugbindningsbutiken. Med utgångspunkt från att silverfärgade flugkroppar kunde vara en lämplig utgångspunkt för imitationer av nattsländepuppor vidtog ett omfattande experimenterande.
Efter några säsonger har vissa mindre lyckade mönster lämnat flugasken medan andra har fått ett fast grepp däri. Numera har jag övergivit tanken att silverfärgens huvudsakliga funktion är att efterlikna nattsländepuppans gasbubbla. Jag tror att silverflugans förmåga att locka till hugg istället skall tillskrivas dess lyster; den ser helt enkelt god ut. Sedan är det en annan sak att flugan kan bli ännu bättre om silvret får lite hjälp.
Sagt och gjort, lyster var konceptet för utvecklingen av GLSSCCSe-serien. Den grundläggande tanken bakom serien är att utnyttja silvrets naturliga förmåga att reflektera ljus genom att kombinera silverkroppen med andra material och därigenom få fram en naturfärgad kropp med särskilt god lyster. De tekniker som använt för att erhålla det eftersträvade resultatet kan säkert förbättras, och vissa material kan förmodligen ersättas av andra som är mer lämpade för ändamålet. Vi tar gärna emot tips och idéer på det temat.
Flugorna i GLSSCCSe-serien skall inte uppfattas som enskilda flugmönster; de skall istället betraktas som olika koncept för att uppnå flugor med lyster. Varje fluga är således en mönstertyp som kan - och skall - varieras vid val av komplementfärger till silverkroppen. De mönstertyper som överlevt de företagna testerna är följande.
Tidigare
har vi kallat mönstertypen ”Strumppuppan”. Den är en kvarleva från den
ursprungliga idén att imitera nattsländans gasbubbla. Handen på hjärtat
måste jag tillstå att denna mönstertyp endast genom god vilja tar en
plats i GLSSCCSe-serien. Dess förmåga att locka fisk till hugg kan i och
för sig inte ifrågasättas, men mönstertypen är besvärlig att binda och
ett litet frågetecken kan sättas för hållbarheten. Å andra sidan är den
ett mycket gott försök att på ett naturtroget sätt efterlikna
nattsländepuppan och dess gasbubbla. För den som vill ha tillgång till
hela serien presenteras här bindtekniken. Krok: Valfri.
Bindtråd: Valfri
Innerkropp: Silvertinsel
Bind in eventuell förtyngning på de bakre 2/3 av krokskaftet. Ovanpå förtyngningen jämnas kroppen ut med bindtråd och förses därefter med silvertinsel. Bind fast tråden framför silverkroppen och klipp av denna.
Ytterkropp (hud): Flyrite
Nu är det dags att plocka fram en garnsticksa modell mindre. Stickan har den goda egenskapen att den vassa änden smalnar av på ett insektsliknande sätt. Tag därefter ett tunt lager (några fibrer) flyrite och forma det till en tunn matta. Lägg mattan på vänster pekfinger (om du är högerhänt). För att få fibrerna att ligga kvar är det lämpligt att fukta fingret först. Lägg stickan mot mattans ena sida och snurra sakta fast fibrerna runt stickans avsmalnande del. Det är viktigt att spetsen sticker ut lite så att det blir ett hål längst bak på den ihåliga kropp som lindats runt stickan. Upprepa proceduren ett par gånger så att flyritekroppen får lite stadga. För sedan försiktigt kroppen mot en värmekälla. Själv har jag använt en eldslåga men det är möjligt att ett strykjärn eller en lödkolv eller liknande är mer lämpliga verktyg. När värmen blir tillräckligt hög smälter fibrerna samman och kroppen stabiliseras. Avlägsna sedan kroppen från stickan. I handen bör nu ligga en avsmalnande och ihålig tunn kropp av flyrite (huden). Eftersom stickans spets stack ut längst bak när kroppen byggdes upp finns det ett hål i den smala änden av strumpan. Huden träs på kroken över kroköglan med den smala sidan först. När hudspetsen nått en bit ned i krokböjen skall öppningen i strumpan tillslutas. Detta sker genom att samma värmekälla förs mot strumpans smala bakre del. När värmen blir tillräckligt hög sluter sig hålet runt kroken. Upplevs detta förfaringssätt besvärligt går det bra att fästa in bindtråden bakom kroppen i krokböjen och sedan slå några varv med tråden runt hudens spets. Därefter fästs tråden bakom kroppen och klipps av. Resultatet blir inte lika snyggt som om kroppen sluts med värme, men det bryr sig inte fisken om. Nu återstår att fästa strumpan på framsidan av silverkroppen. Bind in bindtråden bakom kroköglan och fäst in strumpans framdel direkt framför silverkroppen. Observera att strumpan är elastisk och att kroppens tjocklek kan justeras genom att strumpan skjuts bakåt (tjockare) eller dras framåt (tunnare). Erfarenheterna visar att mönstertypen fiskar bättre om kroppen görs litet tjockare så att det bildas utrymme för ett lager luft mellan silverkroppen och huden.
Framkropp: Haretron eller liknande dubbing.
På den sista tredjedelen av kroken dubbas en fyllig framkropp av lämpligt material, t. ex. haretron.
Den färdiga flugan har således en innerkropp av silvertinsel och en ytterkropp av flyrite. Däremellan skall det – om flugan blivit lyckad – finnas ett luftlager som tillsammans med silverfärgen ger illussionen av en gasbubbla. Ibland händer det att silvret inte syns när strumpan fästs på kroken. Kom då ihåg att flyrite blir mer transperent när det kommit i kontakt med vattnet... och det är ju där fisken skall se flugan.
Hittills har mönstertypen fungerat bäst med den färgsättning som framgår av bilden alternativt med grå hud och mörkgrå framkropp.
Flugan fiskas med fördel uppströms med ett litet lyft på det ”heta stället”.
Tveklöst
min favorit i serien. Flugan är en riktig ”killer” och den är därtill
lätt att binda.Krok: Valfri
Bindtråd: Valfri
Innerkropp: Silvertinsel, normal kropplängd.
Ytterkropp: Flyrite i lämplig färg.
Hackel: Höna i lämplig färg.
Inled som vanligt med att fästa in bindtråden på kroken och linda till krokböjen. I början på böjen skall en matta av flyrite fästas in. Mattan konstrueras på samma sätt som för GLSSCCSe # 1 men det räcker att den är 3 millimeter bred. Fäst därefter in silvertinsel. Gå fram med bindtråden till öglan varefter tinseln lindas och kroppen ges normal kropplängd. Nu kommer det besvärligaste momentet. Flyriteremsan skall nu lindas ovanpå tinslet utan att remsan vid lindningen blir en tråd; avsikten är ju att remsan skall bilda en ”hud” ovanpå silverkroppen. Linda därför försiktigt remsan framåt under ständig uppmärksamhet så att den behåller sin form under lindningen. När hela silverkroppen är täckt fästs remsan in med bindtråden. Fäst därefter in ett mjukt hackel av lämplig färg och linda ett par varv. Fäst hacklet och GLSSCCSe # 2 är färdig.
Under den stundande fiskeveckan norr om Kiruna planerar jag att prova ett mönster med samma kropp som GLSSCCSe # 2 men där hönshacklet ersätts av ett cdc-hackel. Den flugan skall fiskas i ytfilmen. Jag tror att den blir grym. En uppföljning av försöket kommer senare att presenteras. GLSSCCSe # 2 fiskas grunt. Allra bäst har den fungerat fiskad enligt det klassiska våtflugefiskets principer. Tyvärr har denna fiskemetod oförtjänt råkat i vanrykte, och dagens flugfiskare definierar sig gärna som moderna nymffiskare som inte begagnar sig av primitivt våtflugefiske. Min egen uppfattning är att det klassiska våtflugefisket är väl så effektivt och för den delen inte heller tråkigare eller mer primitivt än andra fiskemetoder.
Den bästa färgkominationen hittills är en ytterkropp av flyrite nr 39, medium brown / dun variant och ett brunt hackel. Som nummer två håller jag kombinationen flyrite nr 3, dark olive med hackelfärgen blue dun. Det skall emellertid poängteras att förstavalet påtagligt överglänst andra andra kombinationer – i vart fall i de riktigt nordliga harrvattnen.
Även
denna mönstertyp utgår från GLSSCCSe-seriens gemensamma koncept att
kombinera silver med annat material för att uppnå förhöjd lyster.
Materialet vad avser ytterkroppen är emellertid ett annat. Krok: Valfri.
Bindtråd: Valfri.
Innerkropp: Silvertinsel 2/3 av kroppen.
Ytterkropp: Transparen segmentband t.ex. swannundaze i lämplig färg lindad ovanpå silverkroppen.
Vingsäck: Teal.
Framkropp: Dubbing, t.ex. haretron i lämplig färg 1/3 av kroppen.
Till skillnad mot GLSSCCSe # 2 fiskar denna mönstertyp bäst vid fridrift och med ett litet lyft i rätt läge. GLSSCCSe # 3 är den minst utprovade mönstertypen i serien. Anledningen härtill är att mönstertypen har fått stå tillbaka gentemot det specifika flugmönstret Robbo-squeeker, vilket mönster har inkorporerats i serien. Serien har därför utökats och fått benämningen extended.
Flugan på bilden har den färgsättning som hittills visat sig fungera bäst. Antalet fisketillfällen är dock otillräckligt för att några säkrare uttalanden skall kunna göras beträffande färgsättning.
En
något annorlunda variant på det bärande temat i serien - lyster. Här är
silvret ersatt med guld och istället för att helt täcka kroppen med en
hud läggs här istället en rib över guldkroppen.Krok: Valfri krok av ”Shrimp/caddis”-karaktär.
Bindtråd: Valfri.
Kropp: Guldtinsel 2/3 av kroppen.
Ribb: Dubbing, t.ex. haretron i lämplig färg, spunnet i ögla.
Framkropp: Dubbing, t.ex. haretron i lämplig färg 1/3 av kroppen.
Flugan fiskas aggressivt på trög fisk, antingen genom att med korta drag ta hem flugan i lugnare vatten eller genom att aktivt menda linan vid traditionellt våtflugefiske så att flugan går upp och ner i vattenlagren.
Absolut
en av de vassaste flugorna de senaste åren!Krok: Storlek 12 nedåtriktad ögla.
Bindtråd: Svart.
Innerkropp: Silvertinsel 2/3 av kroppen.
Ytterkropp: Transparent grå Swannundaze med breda segment.
Framkropp: Haretron nr 20, seal brown.
I solsken har denna fluga en fantastisk lyster. Även i de underbara harrjockarna norr om Kiruna kan stundom den grova harren vara trög. Vid ett sådant tillfälle patrullerade en grov harr ett lugnvatten och visade därvid alla våra vanliga flugor fullständigt ointresse. Robbo-squeekern tilläts endast simma några sekunder i vattnet innan hugget kom. Hårt och obevekligt. Squeekern har därefter vid upprepade tillfällen visat sig synnerligen välfiskande. Den fiskas på samma sätt som GLSSCCSe # 3. Det skall emellertid understrykas att squeekern har visat särskilt goda kvaliteter i lugna vatten där den tagits hem med korta drag. Det kan därför antas att den kan vara en urtmärkt fluga t. ex. vid fiske efter inplanterad regnbåge. Jag har själv inte prövat detta men har mina aningar.
Nu är det bara för er att sätta sig vid bindstädet och sätta igång. Lycka till!