Steg-för-steg

Artiklar

Arnemyran

Text: Arne Wahlström
Foto: Per Persson

Visst har vi väl alla flugfiskare vissa flugor som vi tror mer på än andra. Denna artikel handlar om en sådan fluga, och varför tron på den är så stark....

Arnemyran föddes försommaren 1982. Jag befann mig vid Ljustorpsån, en mindre ström strax norr om Sundsvall. I Ljustorpsån - som främst får betraktas som ett havsöringsvatten - är harren förhållandevis talrik, men liten till formatet. Den blanka vattenytan spräcktes emellanåt av harrarnas vak - det var läge för torrfluga. Vid den här tiden fiskade jag företrädesvis med lättdressade, Einar Björkegren-influerade torrflugor. Men eftersom Ljustorpsån är en typisk skogså, som omges av mystackar, var jag intresserad av att pröva en myrimitation. I ett av flugaskens fack för osorterade mönster låg den fluga som Pelle många år senare skulle döpa till Arnemyran. Myran gav en matharr denna kväll och hade därmed förlorat sin oskuld. Ett inte alltför imponerande resultat kan tyckas, men helt acceptabelt för att vara i Ljustorpsån. Flugan fick förnyat förtroende, och till dags dato har inget annat mönster kunnat ersätta den som mitt naturliga förstahandsval ute vid fiskevattnen. Arnemyran har visat prov på fantastiska allroundegenskaper och har fungerat lika bra i fjällmark som den gjorde i sin barndoms skogså.

Min erfarenhet är att det krävs en hel del för att ett flugmönster skall erhålla en fiskares fulla och oinskränkta förtroende. Flugan skall först genomgå en utdragen process, där dess förmåga att locka fisk till hugg ständig jämförs med de favoriter som tidigare utsatts för samma kritiska granskning. Om mönstret förmår att uppfylla fiskarens högt ställda förväntnigar kan det se fram mot en ljus framtid som ett av det fåtal flugmönster som delar på i stort sett all fisketid. Men förutom att regelbundet fiska bra tror jag att flugan, för att bli den särskilt utvalda, måste vara med om ett speciellt tillfälle - ett tillfälle som fiskaren inte glömmer. För myrans del inträffade detta i norska Glomma.

Den som är bekant med fisket vid Os i Glomma vet att det ett par kilometer nedströms samhället ligger en gruspir i en bit ut i älven. Utanför piren flyter älven sakta fram och vattnet är djupt. Höljan avslutas med en blank forsnacke där det åtmintone tidigare var vanligt att det vakade skaplig harr. Vid det här tillfället vakade dessutom en fisk lite längre upp, där vattnet fortfarande var djupt. Vaket var tyst och lungt och jag bedömde att fisken tog något som flöt i vattnets ytfilm. Det var läge för myran. Hugget var lungt och tyst, precis som vid de föregående vaken. Varför det gick fel vet jag inte, men några sekunder senare stod jag där med skakiga ben och en avbruten krok (fisket i Glomma är sällan känsligt för tafsdiametrar). Omedelbart efter mothugget hade fisken satt fart mot forsnacken, och eftersom forsen var lång och det inte gick att följa efter, var det nödvändigt att försöka stoppa den. Många är de gånger då jag undrat vad det var för något som tog myran den kvällen vid gruspiren i Glomma. Var det en stor harr eller kanske en öring? Eller är det så att både händelsen och fisken blivit mycket större med åren? Svaren på dessa frågor har inte längre så stor betydelse. Viktigare är att myran denna kväll tog det sista steget på sin långa vandring mot flugaskens finrum - en plats som den har ännu idag.

När händelsen i Glomma utspelade sig var det fortfarande 80-tal, och sedan dess har nya mönster kommit och gått i flugasken. Myran har utsatts för hård konkurrens av Rackelhanar och Superpuppor men hittills visat sig mäktig varje utmaning. Den senaste utmanaren är en nattslända som vi kallat Striking habit. Strikern är en variant på temat Streaking caddis, men till skillnad från sin förebild håller flugan på att vinna mitt förtroende. Så vem vet. Om några år, och om den rätta händelsen inträffar, är det kanske dags för tronskifte i flugasken. Vägen dit är emellertid lång och Strikern har ännu endast tagit de första tafatta stegen på den långa vandringen...

Den första Arnemyran hade brunt hackel och jag har naturligtvis prövat att binda den med alla upptänkliga hackelfärger. Att huvudmönstret har ett grizzlehackel sammanhänger dels med att den då blir lättare att se på vattenytan, och dels med min uppfattning om grizzlehacklets allmänna förträfflighet. Inte bara fiskar det bra; grizzlehacklet håller dessutom generellt högre kvalitet än andra hackelfärger, vilket är märkbart även i dessa Hoffman-tider. Mindre lyckat än att ändra hackelfärg har det varit att variera kroppsfärgerna, och jag hävdar med bestämdhet att kroppen skall ha de färger som finns angivna i bindbeskrivningen på denna hemsida.

Avslutningsvis några tips om hur myran kan fiskas. Om fisken gör riktiga vak föreligger sällan några oklarheter om lämplig fisketeknik. En av myrans förtjänster visar sig när fisken inte bryter ytan utan tar något strax därunder. Myran fiskas då uppströms och dras med ett litet ryck ner under ytan. Sedan gäller det bara att hålla reda på ungefär var den befinner sig och göra mothugg när en rörelse syns i vattenytan på den plats där den borde vara. För den late fiskaren rekommenderas även att blöta ner myran ordentligt och fiska den som våtfluga. Åtskilliga harrar har tagit myran när den fiskats på detta sätt. Som sagt, Arnemyran är verkligen allround och kan därför bespara dig en del huvudbry ute vid fiskevattnet. Förhoppningsvis kan den någon gång också bespara dig nesan av en tom fiskekorg, något som de flesta av oss känner till kan föranleda stor förnöjelse för vår omgivning. Lycka till!

Arnemyran
Krok: Torrflugekrok storlek 12 - 14.
Bindtråd: Svart.
Kropp: Fram- och bakkropp Flyrite #2.
Mittensektion Flyrite #5. Myrformad.
Hackle: Grizzle fallskärmshackle.

Striking Habit
Krok: M79580 storlek 12.
Bindtråd: Svart.
Kropp: Bakre 2/3 av kroken: Brunt och gult antrongarn virkas med det gula garnet mot ovansidan på flugan.
Vinge: 2 st. Hen Mallard bundna sedge.
Huvud: Muddlerskalle av naturfärgat hjorthår, främre 1/3 av kroken.