Mitt Ammerån - Moan <in English>
Start | Hur
det började | Hur det
fortsatte | Och
fortsatte | Och sen då?
Moan | Blomgrundet
| Danielholmen | Baracken
| Vårv | Skattlandsforsen
| Färsån
Moan
håller den kanske finaste strömmen i ån när det gäller att fiska harr.
Den intressanta strömkanten är på den norra sidan och har en
bottenstruktur som ger harren mängder med ståndplatser. Ovan denna
ström kantas stranden av stenkistor som vittnar om svunna tiders
flottning och sen är det ganska långt innan det dyker upp något
riktigt bra fiskeställe. Bättre då att bege sig nerströms tills man
når en liten ö, Molänningen, som utanför sig har ett intressant
lugnvatten i vilket man hittar såväl harr som öring. Fiskar man på
södra sidan finner man flera intressanta strömmar från en bit
nerströms Moan och nedåt av vilka den sista strömmen som börjar strax
nedan Molänningen är den mest intressanta. Den strömmen som vi lokalt
kallar "strömmen nedan Borge-kojan" står inte strömmen vid Moan långt
efter när det gäller tillgång på ståndplatser och är väl värd ett
besök. Moan går att fiska redan tidigt på säsongen när väl den värsta
vårfloden runnit undan. Man fiskar med mask i början men kan snart
även få fisk på fluga. Övriga ställen kräver lite lägre vatten och
sålunda får man vänta några veckor till innan de blir riktigt
intressanta. Moan kräver skaplig vattenföring så vid torra somrar får
man i slutet av säsongen överge tankarna på att dra harrar ur dess
höljor och i stället koncentrera sig på andra ställen.
När jag var liten och min farbror kom och hälsade på brukade vi, jag,
pappa och Ruben, fiska mest varenda natt och ganska ofta fick vi
skjuts upp till Moan från vart vi sedan fiskade oss hem. Vid Moan
gjorde vi upp en eld, fikade och fiskade om vartannat tills vi
upptäckte att harren började bli på hugget. Först då började vi på
allvar fiska oss hemåt. Dessa fisketurer tog allt som oftast hela
natten i anspråk och det dröjde ofta till framåt morgonkvisten innan
man kröp till kojs.
Under
första halvan av åttiotalet upptäckte jag och Göran den ovan nämnda
strömmen på södra sidan ån som börjar nerströms Molänningen. För att
ta sig dit fick man åka upp till överammer för att ta sig över ån och
sedan ner igen via den väg som följer södra sidan - en ganska dryg
resa med moped men väl värt den. En av alla de nätter vi spenderade
där hade föregåtts av en för Göran frustrerande upplevelse ett par
kvällar tidigare. Vi hade hållit oss på norra sidan av ån och fiskat
vid Moan och skulle avsluta natten med ett besök vid Molänningen.
Ganska snart fick Göran ett våldsamt hugg och sekunden senare hoppade
den största öring vi sett för att sedan dra iväg med ursinnig fart ner
över nacken i slutet av ön. Göran försökte sätta press på fisken men
det var som förgjort och det dröjde inte länge innan tafsen brast. Den
aktuella kvällen hade vi som nämnts åkt runt till södra sidan och vi
hade haft ett bra fiske som gett flera matharrar men ingen fisk av
riktigt stort format. Jag stod nerströms Göran och fiskade i allsköns
ro när han plötsligt skrek "fli´re för helvete" samtidigt som han kom
springande i full fart mot mig. Han hade på något riktigt stort och
denna gång tänkte han inte missa fisken på samma sätt som bara dagarna
innan. Jag tog snabbt mitt spö åt sidan och följde med nedåt där
fisken till slut lugnade ner sig och gick in i en vik. Efter
ytterligare en stund var fisken, en öring på knappa kilot, trött och
jag kunde hjälpa Göran med landningen. Om det var samma öring som han
hade tappat kan man bara spekulera i men hursomhelst fick han sin
revansch.
Ett annat tillfälle vid strömmen på södra sidan hände något som jag
bara upplevt en gång vid Ammerån - det började helt plötsligt vaka
överallt i ån och det var tydligt att en kläckning gjorde fisken som
tokig. Normalt sett är det så gott som bara småfisk som vakar under
nattfisket i ån och inte ens under de mest gynnsamma förhållandena
någon sensommardag har jag sett ens i närheten så mycket vak i ån som
vid detta tillfälle. Vårt stora problem var att vi inte hade några
torrflugor med oss men det löste vi genom att kasta ut och sedan veva
in linan så att våra nymfer passerade över den vakande fisken. Att
flugorna kom i ganska god fart från sidan verkade inte harren bry sig
om och vi hade ett fantastiskt fiske den natten.
Under
flera år på nittiotalet var en sträcka från Baracken upp till en bit
uppströms Moan helt stängd för fiske - en fiskevårdsåtgärd som även
ingick i en universitetsstudie vid Umeå universitet. Man undersökte
bland annat hur fredningen av bitar av ån påverkade tillväxten hos
harren. När sträckan öppnades igen i slutet av nittiotalet var jag
inte sen att fiska de gamla favoritställena igen. Fredningen verkade
ha gjort gott och under det nya millenniets första år fick min kusin
Jan-Erik den första kiloharr jag sett i ån. Med kiloharr menar jag
harr som väger minst ett kilo, något som måste klargöras då uttrycket
"kiloharr" allt som oftast används för harr från kanske sju-åtta hekto
och uppåt beroende på vem som tar uttrycket i sin mun - ett fenomen
som verifierades då personer som säger sig ha både fått och sett andra
få "kiloharr" lite då och då vart väldigt intresserade av Jan-Eriks
harr som verkligen vägde över kilot och till och med besökte honom för
en titt på fisken i hans frys. Hursomhelst är Moan kanske mer i dag än
någonsin förr värt ett besök när man söker någon av Ammeråns större
harrar.
Fortsätt till Blomgrundet >>