Att ha timmarna....
Text & Foto: Per Persson
De
flesta fiskare har ett hemmavatten som är dom extra kärt och till vars
strand dom återvänder till år efter år. För mig är hemmavattnet
Ammerån. Efter alla år vid ån kan jag idag säga mig vara en ganska
vass ammeråfiskare – jag har nämligen ”timmarna”. Första juni, eller rättare sagt de sista timmarna den sista maj, är en viktig tidpunkt i en Ammeråfiskares kalender. Det är nämligen då man styr stegen mot ån för att njuta årets första fisketur i sitt älskade Ammerån. Sittande vid en eld i goda vänners lag och invänta det magiska tolvslaget då fisket ännu en gång blir tillåtet är en tradition att vårda – något att se fram mot hela våren. Vattnet är ofta väldigt högt denna tid på året men som erfaren ammeråfiskare vet man vart man finner fisken och vilka flugor man skall använda. Innan man styr stegen hemåt brukar ändå några matfiskar ha låtit sig lurats trots de svåra förhållanden som råder.
Jag
har alltid fiskat i Ammerån. Tidigt fick jag följa med min far på
fisketurer – i början med ett spinnspö i hand som efter några år byttes
ut mot ett flugspö. På den tiden var fisketurismen inte alls så
utvecklad som i dag och man fick ofta vara för sig själv efter ån även i
semestertider. Mindre fisketurism betyder lägre fisketryck och sålunda
fanns det gott om fisk i ån. Jag fick mina första favoritflugor,
knularna och Jungle Cock, och mina första större fiskar. Åren gick och
med dom kom funderingarna om varför min far alltid fick fler och större
fiskar än mig då vi, i mitt tycke, fiskade likadant på samma ställen med
likadana flugor. Jag har senare insett att det har med ett speciellt
fenomen att göra – man kan kalla det för ”att ha timmarna”. Man måste ha
ett visst antal timmar vid ett vatten för att få den rätta känslan, göra
det lilla extra, känna till dom små detaljerna som gör att man alltid
får fler och större fiskar än de flesta andra. När man uppnår det
stadiet – för mig hände det helt plötsligt att jag en sommar fick både
fler och större harrar än tidigare – infinner sig en känsla av att man
verkligen lärt sig ”känna” vattnet. Tyvärr går det bara till viss del tillgodogöra sig timmarna när man kommer till ett nytt vatten. Man har genom åren lärt sig läsa vatten och fått en skaplig känsla var det borde stå fisk, men alla vatten är i sig unika och utan dom små detaljerna, något som ofta tar år att lära sig, finner man inte de bästa ställena vid de rätta tillfällena med rätt fluga på tafsen. Fenomenet med ”att ha timmarna” har nyligen visat sig för mig på sitt brutalaste sätt. Jag har nämligen nyligen börjat fiska havsöring och följer då ofta med en kamrat som har cirka 20 års erfarenhet på området. Skillnaden i antal hugg är stor (och då inte till min fördel) trots att vi använder likadana flugor och jag tycker mig fiska på samma ställen och likadant som min kamrat. Han gör helt enkelt något extra som gör att det är han som får huggen. Detta lilla extra är väldigt svårt att lista ut vad det egentligen är – kanske han mendar linan lite annorlunda – men helt tydligt finns det där och säkerligen beror det på att kamraten ”har timmarna”.
Finns
det inga genvägar som för mig snabbare mot de fina fångsterna? Jo, till
viss del. Genom att lyssna på ortsbefolkningen och andra erfarna fiskare
i det aktuella vattnet kan man få den information som gör att man
åtminstone har en chans att få fisk. Ta det lugnt vid vattnet och välj
att studera en kortare sträcka mer noggrant hellre än att täcka ett
större område. Använd ett fåtal flugor du tror på istället för att byta
hela tiden – fler flugbyten ger kortare tid med flugan i vattnet och det
är ändå där fisken finns. Slutligen, bli inte frustrerad när ortsbon
kommer och tar fisk där du själv nyss stått utan resultat – tänk på att
han har timmarna!