Mitt Ammerån - hur det började - sjuttiotalet <in English>
Start | Hur
det började | Hur det
fortsatte | Och
fortsatte | Och sen då?
Moan | Blomgrundet
| Danielholmen | Baracken
| Vårv | Skattlandsforsen
| Färsån
Ett
av mina första minnen förknippat med Ammerån är ett tillfälle då min
far är på väg att göra sig i ordning för att gå och fiska och sätter
på sig en keps bak och fram. Jag frågade varför han gjorde så och han
sa att det är för att skrämma fisken så dom skulle bli lättare att
fånga. Det måste ha varit under tidigt sjuttiotal och jag var
fortfarande för liten för att följa med. Min far är uppvuxen i Färsån,
en by som ligger i Ammeråns dalgång mellan överammer och Ammer. Mitt i
byn har bäcken Färsån sitt utlopp i Ammerån. Pappa tog över
föräldragården i början av sjuttiotalet och vi tillbringade varje helg
och stora delar av somrarna där under hela min uppväxt. Man kan säga
att jag har fisket i blodet då min far alltid fiskat och fisket ingick
som en del i vardagen.
Fisket var på den tiden inte bara ett nöje utan utgjorde även en inte
föraktlig del till mathållningen. Det var helt naturligt att ta hem
den fisk man fick - fisk under minimimåttet som då var 25 cm
returnerades dock. Fisketrycket var avsevärt mindre på den tiden
jämfört med i dag då fisketurismen inte var särskilt utvecklad och det
var företrädesvis ortsbor som fiskade i ån. Ammerån var på den tiden
hotad av utbyggning - ett hot som fanns kvar ända till i början av
nittiotalet då regeringen till slut bestämde sig för att skydda ån
från vattenkraftsbolagens skövling. Ån var märkt av flottningen som
avtog först i början av sjuttiotalet och det dröjde åtskilliga år
innan restaurering av lekplatser gjordes. Ändå fanns det gott om harr
i ån. Min far som fiskat i ån sedan fyrtiotalet har dock berättat att
fisket blev sämre då flottningen avtog. Antagligen drog flottningen
med sig en massa extra föda åt fisken och visst drömmer man om att man
hade haft möjlighet att vara med på någon av de fisketurer på femtio-
och sextiotalet min far berättat om.
En historia han gärna berättar är när han en julikväll någon gång på
sextiotalet gick över en timmer-bröt vid baracken för att fiska på
södra sidan. Fisket var bra och snart hade han rejält med harr i
konten. Helt plötsligt gick timret löst och den konstlade bron över ån
var med ens borta. Vattnet var för högt för att det skulle vara
möjligt att vada över så min far hade inget annat råd än att fiska sig
upp till överammer för att ta sig över ån igen och ordna skjuts hem.
Fisket fortsatte att vara bra så när han tillslut, framåt
morgonkvisten, nådde överammer var inte bara konten full av stora
harrar, även övriga utrymmen i kläder och utrustning fick fungera som
provisorisk fiskförvaring. Förutom flera fina middagar i frysen
delades delar av fångsten ut till släkt och vänner. Det mest
frapperande var att han varit helt ensam vid ån hela natten - inte en
människa i sikte vare sig på norra eller södra sidan - något som inte
var ovanligt vid den tiden men som inte inträffar i dag.
Själv fick jag vänta tills i mitten av sjuttiotalet innan jag var stor
nog att få följa med på fiske i Ammerån. Jag hade redan tidigare
fiskat men då handlade det om lättsammare fiske som till exempel
abborrfiske i Köttsjön - fisket i Ammerån kräver mer av fiskaren i
form av kondition och tålamod. Inledningsvis fiskade jag med spinnare
eller med kastflöte och fluga för att i slutet av sjuttiotalet övergå
mer och mer till fiske med flugspö. Mitt första spö var ett
glasfiberspö från slutet av sextiotalet.
Jag lärde mig fiska främst av min pappa men även min
farbror Ruben har haft stor inverkan på mitt fiske. Han bodde i
Dalarna men kom varje sommar "hem" till Färsån en vecka eller två och
då blev det fiske i stort sett varje kväll. Beroende på vattenstånd
fiskade min far och farbror med mask eller fluga medan jag fick hålla
mig till fluga eller spinn - maskfiske är en konst som är svår att
lära sig och man bör vara lite större innan man börjar med det.
Maskfisket är det som fungerar bäst i början på säsongen i Ammerån -
en sanning som står sig även i dag. De garvade "gubbarna" som med
maskspöet vittjar höljorna i och kring Ammeråns forsar på högvattnet i
början av juni kan få mängder med harr när även den mest drivne
flugfiskaren blir utan. De flugor som gällde vid den tiden var främst
de av Pelles Fiskes läsare välbekanta knularna samt våtflugan Jungle
Cock i färgerna svart, lila eller silver. De rutinerade flugkastarna
hade tre flugor på sin tafs men som nybörjade fick man börja med två.
Längst ut satt en svart-knul - något som det alltjämt gör på mina
flugkast för Ammerån - och som upphängare allt som oftast en Jungle
Cock silver. Tillgången på fisk var som sagt god och även om det var
sällan man fick den riktigt stora fisken så hade vi oftast med oss
matfisk hem. Självklart var det min far som stod för merparten av
fångsten men en och annan harr lyckades även jag lura och med
fångsterna växte fiskeintresset - ett intresse som fortfarande växer
och frodas.
Forstätt till åttiotalet
>>