Mitt Ammerån - hur det började - sjuttiotalet <in English>

Start | Hur det började | Hur det fortsatte | Och fortsatte | Och sen då?
Moan | Blomgrundet | Danielholmen | Baracken | Vårv | Skattlandsforsen | Färsån

Ett av mina första minnen förknippat med Ammerån är ett tillfälle då min far är på väg att göra sig i ordning för att gå och fiska och sätter på sig en keps bak och fram. Jag frågade varför han gjorde så och han sa att det är för att skrämma fisken så dom skulle bli lättare att fånga. Det måste ha varit under tidigt sjuttiotal och jag var fortfarande för liten för att följa med. Min far är uppvuxen i Färsån, en by som ligger i Ammeråns dalgång mellan överammer och Ammer. Mitt i byn har bäcken Färsån sitt utlopp i Ammerån. Pappa tog över föräldragården i början av sjuttiotalet och vi tillbringade varje helg och stora delar av somrarna där under hela min uppväxt. Man kan säga att jag har fisket i blodet då min far alltid fiskat och fisket ingick som en del i vardagen.

Fisket var på den tiden inte bara ett nöje utan utgjorde även en inte föraktlig del till mathållningen. Det var helt naturligt att ta hem den fisk man fick - fisk under minimimåttet som då var 25 cm returnerades dock. Fisketrycket var avsevärt mindre på den tiden jämfört med i dag då fisketurismen inte var särskilt utvecklad och det var företrädesvis ortsbor som fiskade i ån. Ammerån var på den tiden hotad av utbyggning - ett hot som fanns kvar ända till i början av nittiotalet då regeringen till slut bestämde sig för att skydda ån från vattenkraftsbolagens skövling. Ån var märkt av flottningen som avtog först i början av sjuttiotalet och det dröjde åtskilliga år innan restaurering av lekplatser gjordes. Ändå fanns det gott om harr i ån. Min far som fiskat i ån sedan fyrtiotalet har dock berättat att fisket blev sämre då flottningen avtog. Antagligen drog flottningen med sig en massa extra föda åt fisken och visst drömmer man om att man hade haft möjlighet att vara med på någon av de fisketurer på femtio- och sextiotalet min far berättat om.
En historia han gärna berättar är när han en julikväll någon gång på sextiotalet gick över en timmer-bröt vid baracken för att fiska på södra sidan. Fisket var bra och snart hade han rejält med harr i konten. Helt plötsligt gick timret löst och den konstlade bron över ån var med ens borta. Vattnet var för högt för att det skulle vara möjligt att vada över så min far hade inget annat råd än att fiska sig upp till överammer för att ta sig över ån igen och ordna skjuts hem. Fisket fortsatte att vara bra så när han tillslut, framåt morgonkvisten, nådde överammer var inte bara konten full av stora harrar, även övriga utrymmen i kläder och utrustning fick fungera som provisorisk fiskförvaring. Förutom flera fina middagar i frysen delades delar av fångsten ut till släkt och vänner. Det mest frapperande var att han varit helt ensam vid ån hela natten - inte en människa i sikte vare sig på norra eller södra sidan - något som inte var ovanligt vid den tiden men som inte inträffar i dag.

Själv fick jag vänta tills i mitten av sjuttiotalet innan jag var stor nog att få följa med på fiske i Ammerån. Jag hade redan tidigare fiskat men då handlade det om lättsammare fiske som till exempel abborrfiske i Köttsjön - fisket i Ammerån kräver mer av fiskaren i form av kondition och tålamod. Inledningsvis fiskade jag med spinnare eller med kastflöte och fluga för att i slutet av sjuttiotalet övergå mer och mer till fiske med flugspö. Mitt första spö var ett glasfiberspö från slutet av sextiotalet.

Jag lärde mig fiska främst av min pappa men även min farbror Ruben har haft stor inverkan på mitt fiske. Han bodde i Dalarna men kom varje sommar "hem" till Färsån en vecka eller två och då blev det fiske i stort sett varje kväll. Beroende på vattenstånd fiskade min far och farbror med mask eller fluga medan jag fick hålla mig till fluga eller spinn - maskfiske är en konst som är svår att lära sig och man bör vara lite större innan man börjar med det. Maskfisket är det som fungerar bäst i början på säsongen i Ammerån - en sanning som står sig även i dag. De garvade "gubbarna" som med maskspöet vittjar höljorna i och kring Ammeråns forsar på högvattnet i början av juni kan få mängder med harr när även den mest drivne flugfiskaren blir utan. De flugor som gällde vid den tiden var främst de av Pelles Fiskes läsare välbekanta knularna samt våtflugan Jungle Cock i färgerna svart, lila eller silver. De rutinerade flugkastarna hade tre flugor på sin tafs men som nybörjade fick man börja med två. Längst ut satt en svart-knul - något som det alltjämt gör på mina flugkast för Ammerån - och som upphängare allt som oftast en Jungle Cock silver. Tillgången på fisk var som sagt god och även om det var sällan man fick den riktigt stora fisken så hade vi oftast med oss matfisk hem. Självklart var det min far som stod för merparten av fångsten men en och annan harr lyckades även jag lura och med fångsterna växte fiskeintresset - ett intresse som fortfarande växer och frodas.

Forstätt till åttiotalet >>

Färsån Skattlandsforsen Vårv Baracken Danielholmen Blomgrundet Moan Moan