Fisketips

Artiklar

Övriga Ammerån

Ammerån - Mera minnen från Ammerån

Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Göran Ajax
Fotorestaurering: Fredric Backlund
Fiskeår: 1985

Vad gör att man minns vissa fiskeepisoder hur klart som helst? Det kan vara mycket; dråpliga händelser, fantastiskt bra (eller för den delen dåligt) väder, att man fick ovanligt mycket fisk eller att man fick ovanligt stor fisk. Den episod jag tänker redogöra för här har jag redan snuddat vid på andra ställen här på Pelles Fiske, men då den innehåller alla ingredienser som nämns ovan är den väl värd att förtälja i sin helhet!

Hösten 1985 var en perfekt höst för torrflugefiske i Ammerån - det var en mild höst med måttligt med nederbörd. Därför var både vattenstånd och vattentemperatur perfekt såhär i slutet av augusti när jag och Göran tog våra moppar ner mot Vårv. Vi parkerade vid vindskyddet och tacklade våra spön - jag mitt Vangen och Göran ett gammalt glasfiberspö han varit tvungen att leta fram efter en incident helgen innan.

Helgen innan hade vi som vanligt varit och fiskat och Göran använde då, också som vanligt, sitt Splitcane-spö. Fisket hade gått skapligt och nöjda plockade vi ihop utrustningen för att sedan bege oss hem. Precis innan vi skulle ge oss iväg gjorde jag ett par luftkast med mitt kraftiga Vangen och jag hörde hur det small till - jag hade lyckats slå av toppen, cirka en decimeter under toppöglan, på Görans fina Splitcane! På mitt spö syntes inte tillstymmelse till skada, men rättvisa kan sägas skipades åratal senare när Räven skulle provkasta mitt Vangen och lyckades knäcka det ungefär på mitten, kanske det ställe på spöet som knäckte Görans spö?!

Nåväl, åter till historien - vi knöt på varsin fluga och inledde med en sväng ner till Skeftes. De flugor vi använde var nya mönster för säsongen - på Görans tafs satt en Biegent's Black och på min tafs en Bôlôn favorit. Göran hade hittat sitt mönster i en gammal flugbindningskatalog och min fluga var en egen skapelse - den gemensamma nämnaren var att flugorna hade en kropp tillverkad av orange fly-rite. Vår bindteknik på den tiden var väl inte den mest utvecklade och detta faktum, tillsammans med att vi använde billiga indiska tuppnackar, gjorde att flugorna såg ganska mediokra ut. Det indiska hacklet hade dock den fördelen att flugorna flöt ganska lågt vilket jag tror inverkade positivt på huggfrekvensen. Vid Skeftes var det ganska lugnt - en harr fick sätta livet till för min Bôlôn men i övrigt var det stiltje - så vi begav oss upp mot Vårv och den synnerligt intressanta rännan.

En snabb fika vid vindskyddet senare stegade vi ut i ån och satte kurs mot södra sidan för att komma i kastläge. Vi skulle fiska av rännan, en djupfåra precis mot stranden på södra sidan av ån där strömmen är lugn och jämn - en ström som är som gjord för torrflugefiske. Det kan vara lite trixigt att ta sig dit och ibland har man bara centimetrar kvar till kanten på långstövlarna, men försiktigt vadande och kryssande mellan höljorna löser problemet. Göran såg ett vak i övre änden av rännan, precis utanför en av bäverhyddorna, och ställde sig i position för att kasta mot det - själv tog jag plats kanske fyra meter nedströms. Jag hade inga vak att kasta på men det utgör inget problem när man fiskar rännan då det ofta går att locka fisken att stiga till sina flugor ändå, och det dröjde inte länge förrän första harren steg mot min Bôlôn.

En stund senare hade jag fyra fiskar i konten och tyckte fisket gick som en dans. Det tyckte inte Göran som envetet kastade mot vaket han sett, utan att fisken behagade stiga till hans fluga. Jag var precis på väg att lägga ut ett nytt kast då spöet plötsligt delade sig och spötoppen flög iväg ut i rännan. I exakt samma stund högg äntligen en harr på Görans fluga. För att komma i bättre position för att fiska upp toppen tog jag ett litet steg närmare rännan - dumt gjort. Jag hamnade precis i kanten på rännan och kände hur foten under mig gled iväg. Flaxandes stod jag och balanserade med vattnet farligt nära stövelkanterna och Göran såg ingen annat råd än att kasta sig mot mig och ta tag i min arm. Denna manöver räddade mig från ett ofrivilligt dopp, men kostade å andra sidan Göran den harr han hade krokat - surmulet ställde han sig i position igen, muttrandes något som handlade om min klantighet.

Plötsligt hände det - jag fick mitt livs hittills största harr! Ett vak som vilket som helst, en krokning precis som vanligt och en förvånansvärt enkel hemtagning - den stora harren följde snällt med och verkade aldrig hinna förstå att den snart var på väg att mista livet. Jag var strålande glad och visade stolt upp harren för en alltmer frustrerad Göran som alltjämt var utan hugg, förutom den harr som sumpades på grund av mig. Jag fick hålla tillbaka glädjen något och lyckades trycka ner harren i konten tillsammans med de andra.

Så plötsligt hände det även något för Görans vidkommande - äntligen steg harren han kastat på så länge och med ett säkert mothugg var fisken fast. Den var säkert lika stor som min storharr, men alls inte lika lugn och snäll och en våldsam kamp började - en kamp som ytterst snöpligt avslutades med att Görans tafs small av. Sällan har en så arg fiskare skådats. Med ett brett tag om spöet, ett lyft högerben och en ilsken blick var det bara tiondelar från att Göran knäckte spöet. Han hejdade sig i sista stund men var inte särskilt fiskesugen längre så det var bara att börja tänka på refrängen. Ett sista kast bara och, ta mig tusan, sjunde harren för dagen. Det var två fiskare med helt skild sinnesstämning som åkte hemåt denna dag - jag å min sida som haft mitt kanske hittills bästa fiske någonsin och så stackars Göran, helt utan fångst och med en missad storharr på grund av en dålig tafs - livet kan vara bra orättvist ibland!