Ammerån - Maskfiske i Ammerån
Text & Foto: Per Persson
De
första veckorna på säsongen i Ammerån är oftast ett elände för
flugfiskaren - högvattnet ställer till stora problem, dels genom att
flugorna aldrig "hinner ner" till harren som står och trycker på
botten och dels för att det höga vattnet gör att man måste stå långt
uppe på land och att flugkastningen blir smått omöjlig. Det är under
denna period på säsongen som den drivne maskfiskaren firar sina
största triumfer - med långspöet stickandes ut mellan grenverket när
vattnet går långt upp på land är detta ofta den enda kategorin fiskare
som överhuvudtaget har en chans att få fisk - och fisk brukar de få!
Fiske
med toppknutet maskspö, så kallat långspö, i strömmande vatten är en
svår konst - det är väl så svårt att bli en bra maskfiskare som en bra
flugfiskare. Fisket bedrivs i regel på så sätt man svingar ut linan
snett uppströms, låter masken komma ner till botten och sen låter den
driva med strömmen - det är här det stora problemet infinner sig, att
fiska tillräckligt djupt utan att fastna i gamla stockar eller mellan
stenar (vilket är det jag själv alltför ofta råkar ut för). Utrustningen
är såväl billig som enkel; ett toppknutet långspö på 7-8 meter, 0,25
eller 0,30 lina, ett par tre blykulor och slutligen en maskkrok och en
fet och god mask. Ett långspö av idag är, trots sin längd, relativt lätt
- förr i tiden var det betydligt tyngre. Jag har känt på ett åttameters
långspö i bambu och det är ingen lek för arm- och ryggmusklerna - man
kan inte annat än imponeras över hur "gubbarna" fiskade i svunna tider.
Min far är en av de så kallade "gubbarna" som har maskfisket i blodet och som fortfarande finns kvar i dag - den gamla stammens fiskare som har lärt sig fiska med mask på kroken och som ser den tidiga delen av säsongen som en av de mer intressanta. Dessa maskfiskevirtuoser får ett lurigt leende på läpparna när vattnet går högt och ingen flugfiskare ens har en tanke på att försöka blöta en fluga. Hemligheten med ett fruktbart maskfiske är egentligen ingen hemlighet - det enda som gäller är som sagt att få masken ner till fisken och att lyckas hålla maskens färd precis i samklang med botten samtidigt som man inte fiskar fast. Jag fuskar emellanåt själv med maskfiske men jag kan väl inte säga att det går så fantastiskt bra, jag ägnar metoden alltför lite tid för att lära mig den riktigt bra. Jag har lyckats komma så långt att jag får en del fisk på mask men jag tappar fortfarande många tackel i de förhatliga bottennapp man alltför ofta verkar få när man inte har den rätta känslan.
Min far började fiska i Ammerån och dess tillflöden för, i runda slängar, sextio år sedan och på den tiden var det mask som gällde. Med tiden blev det mer och mer fluga men, då fisket alltid var resultatinriktat, var långspöet det man litade på när ån gick hög. Jag minns ett tillfälle för närmare trettio år sedan när jag, min far, min farbror och ytterligare några var nere vid baracken en kväll i juni. Det blev mest partaj för far och farbror medans jag, alltför ung vid den tidpunkten för att delta i kalaset, ville fiska. Min farbror förstod fram på kvällen hur less jag började bli och föreslog att vi skulle ta oss en sväng upp till Danielholmen, han med sitt långspö och jag med mitt flugspö. Vi tog oss promenaden upp till holmen och kastade ut. Det tog inte lång stund innan min farbror hade bärgat en skaplig harr. Själv kände jag ingenting på mitt flugspö och efter en stund undrade han om jag inte skulle låna hans långspö och prova med det istället. Sagt och gjort, jag lånade spöet och svingade, inte utan ansträngning, ut linan. Min farbror instruerade mig och några kast senare, när jag hamnat tillräckligt långt ut och fiskade tillräckligt djupt, kände jag ett kraftigt hugg. Mina unga armar fick ta i ordentligt för att lyfta fisken ur vattnet och jag ramlade och satte mig i gräset samtidigt som en fin öring damp ner bredvid mig. Lyckan var fullständig för den unge fiskaren och glada och nöjda gick vi så tillbaks till de andra för att visa fångsten.
Danielholmen
är ett av de mer maskfiskevänliga ställena i ån - strömmen är lugn och
fin och bottenstrukturen är relativt snäll. Fisket från holmen är bäst
då vattnet är högt och det är lite fart på strömmen, alltså tidigt på
säsongen innan vårfloden ebbat ut eller när höstregnen åter gör ån hög.
På lägre vatten blir strömmen vid holmen svag och fisket klart sämre.
Andra, för maskfiskaren, intressanta ställen är i höljorna i, och
omkring, de större forsarna; Krokforsen, Skattlandsforsen, Olsforsen och
Lövleforsen. Det är ingen slump att Olsforsen, åtminstone för ett antal
år sedan, alltid var välbesökt i samband med fiskepremiären natten mot
1:a juni. Då fick man se hur de rutinerade maskfiskarna med gott
resultat vittjade höljorna i kanten av den våldsamma forsen. Det är
imponerande att se någon som verkligen kan maskfiska, hur de för spöet
upp och ner för att komma ner i alla intressanta hålor och bakom alla
större stenar. Jag har förresten fått min konstigaste harr på just
maskfiske vid Olsforsen. Harren var klart längre än 40 cm men vägde bara
någonstans i trakterna av tre- fyra hekto - höll man den i stjärten såg
det ut som en slips. Något var uppenbart fel på fisken, men högg gjorde
den ändå. Den stora fördelen med maskfiske är alltså att man kan fiska, och få fisk, även på högvatten när andra metoder går bet. Finns det då inga nackdelar? Jo, visst gör det; fiske med långspö kan vara ganska slitsamt, det är ett elände att transportera ett långspö efter ån (att hålla reda på 8 meter spö när man transporterar sig bland buskar och snår är en verklig utmaning) samt det faktum att dödligheten på återutsatt maskfångad fisk är flera gånger högre än vid andra fiskemetoder, något som gjort att maskfiske numer är helt förbjudet i många vatten.
Fiske med långspö i Ammerån blir mer och mer exotiskt och jag tenderar att själv allt mer sällan begagna mig av den metoden - jag är dock glad att jag fått chansen att se och lära mig hur det går till från några av de bästa!