Ammerån - Minnen från Ammerån

Text & Foto: Per Persson
Fotorestaurering: FBFoto

När snön ligger vit på marken och temperaturen är långt från fiskevänlig så drömmer man sig gärna tillbaka till svunna tiders fiskafängen. Ofta bearbetas händelser från den gångna säsongen men av och till dyker mer avlägsna fisketurer upp ur minnets arkiv - och en del oftare än andra. Själv tänker jag mig ofta och gärna tillbaks till den sista helgen i juni en sommar för många år sedan med stort välbehag - en helg då Ammerån visade sig från sin absolut bästa sida under en tid då fisket fortfarande bedrevs enligt de gamla husbehovsfiskets normer.

Efter en tids fint väder var vattenståndet i det närmsta perfekt - något för högt för att man skulle ta sig ända ut till rännan men alldeles lagom för Vårvs övriga strömmar. Jag satte mig vid vindskyddet och spanade ut över ån samtidigt som jag så smått började komponera ett trekast. Jag var helt ensam vid ån - kändes lite märkligt en så fin kväll som denna men jag antog att de tillresta fisketuristerna gjort som vanligt och koncentrerat fisket tlll en annan (sämre) tid på dygnet och att övrig lokalbefolkning satt hemma och drack pilsner i den fina sommarkvällen. Några småfiskar vakade i strömkanten och när trekastet var klart kunde jag inte hålla mig längre och stegade iväg ner till ån. Jag började med att fiska av den närmsta strömmen men resultatet var klent och snart stod jag mitt i ån, fiskandes de intressanta strömmarna mot södra sidan. Inledningsvis högg en och annan harr men ingen värd att ta rätt på och efter ett tag klingade även de små harrhuggen av och plötsligt var det stendött. Jag begav mig in till land och satte mig vid vindskyddet och tände upp en eld - det var på tok för tidigt att ge upp, det hade ju inte blivit riktigt mörkt ännu.

Den för historien aktuella tiden på året innebär att det egentligen aldrig blir riktigt mörkt, men under någon timme mitt i natten blir det åtminstonde så pass skumt att det märks skillnad. Det var den perioden jag nu inväntade - den tid på dygnet då den större harren kommer fram ur sina gömmor och förhoppningsvis låter sig luras av en svartnymf. Jag fiskade mig ut mot strömmarna mot södra sidan och plötsligt började harrarna hugga på var och varannat kasst. Inledningsvis var dom inte så stora men en och annan började gränsa till matfisk och efter ytterligare en stund låg första harren i konten. Jag gjorde en liten förflyttning mot en sten som sticker upp ur vattnet och som ger ett fint utgångsläge och lade ut ett kast. Ett kraftigt hugg redan på första kastet gav en riktigt fin matharr och de kommande minuterna blev helt otroliga - stora harrar högg på var och varannat kast och snart returnerades allt under halvkilot. Tiden tycktes stå stilla och jag var helt inne i fisket - med smått galen eurofori gällde det att få ut så mycket som möjligt av denna fantastiska stund. Harrar krokades och drillades i en för Ammerån sällan skådad intensitet. Så började det till slut ljusna igen och med det avtog även harrens aktivitet. Nästan lite skakig gick jag till vindskyddet och tittade ner i den rejält nedlastade konten - den var till bredden fylld med fina harrar. Det tog en stund att rensa all fisk och trött och nöjd gav jag mig iväg hemmåt för välförtjänt vila.

På lördagen var familjen bjuden på ett födelsedagskalas och för en gångs skull erbjöd jag mig frivillig som chafför - jag kunde inte släppa tankarna på fisket natten innan och ville gärna hinna ner till ån även denna natt. Jag lyckades samla ihop mina medressenärer från kalaset i skaplig tid och kom ner till ån strax innan den riktigt heta perioden kunde tänkas ta sin början. Jag vadade mig direkt ut till de intressanta strömmarna och det tog inte många kast innan första harren var sparad. Det såg ut att bli en repris på natten innan, men det blev ännu bättre. Efter en stund, när konten redan tyngde behagligt av fem fina harrar, hände det som verkligen satte pricken över i:et denna exceptionella fiskehelg. På långt håll såg jag en rejäl harr, en harr i ett format som är mycket ovanligt i Ammerån - den visade sig helt i ett grandiost hopp. Harren hade hoppat i kanten på den beryktade rännan, alldeles nära stranden mot södra sidan och då vattnet var något högt gick det inte att vada så nära man skulle vilja. Efter att ha hittat en skaplig position fick jag lägga ut ett rejält kast för att nå fram. Med nästan hela fluglinan ute stod jag på helspänn medans flugorna närmade sig den troliga ståndplatsen. Harren tog med ett rejält plask och efter några sekunders palaver för att få ordning på all lina som var ute kände jag att fisken satt, och att den var tung. Harren följde snällt med ungefär halva fluglinans längd innan den ställde sig mitt i en ström och tjurade. Med vatten upp till kanten på långstövlarna insåg jag nu att det säkraste vore att ta sig in till land - en så fin harr ville jag inte riskera att tappa. Jag lät harren hållas på behörigt avstånd och vadade närmaste vägen mot land - att vattnet bitvis gick klart över kanten på vadarna brydde jag mig inte om, det enda som var viktigt var att bärga harren. Väl på fast mark påbörjades så inhämtning av fisken, något som gick utan problem och till slut låg den stora harren på stranden. Jag satte mig ner och pustade ut, nöjd och glad över det fantastiska fisket samtidigt som jag kände hur kall och blöt jag hade lyckats bli. Det blev till att packa ihop utrustningen och bege sig hem mot en värmande whisky och en skön säng.

Under söndagen var fiskesuget inte riktigt lika stort - en viss mättnad i kombination med att det var en vanlig måndag dagen efter gjorde sitt. Jag kunde ändå inte hejda mig från en kortare tripp ner till ån. Även harren hade lugnat ner sig en del men kvällen gav ändå några matharrar. Summerar man helgens resultat så når man upp till nivåer som man egentligen måste långt upp i fjällvärlden för att hitta. Jag har själv under alla år av fiske i Ammerån varken förr eller senare haft lika bra fiske som denna helg. Vad berodde det på att det var så bra då? I det kan jag bara spekulera och min gissning är att ett flertal faktorer spelade in; rätt vattenstånd, rätt vattentemperatur, rätt väderförhållanden, lagom mycket insekter i farten och förmånen att få ha fiskestället för mig själv - flera av dessa faktorer spelade säkert in. Denna helg är en av många anledningar till att Ammerån alltid kommer vara det fiskevatten som ligger mig varmast om hjärtat.