Fisketips

Artiklar

Övriga Ammerån

Ammerån - Harr i augustinatten

Text & Foto: Per Persson

Solfisken är ett smeknamn som harren fått av Gunnar Westrin - ett epitet jag inte riktigt kan hålla med om då man inte skall underskatta harrfiske under dygnets mörkare timmar. De flesta harrfiskare förlägger sina fisketurer till dygnets ljusa timmar och visst är torrflugefiske en solig eftermiddag väldigt skoj och emellanåt riktigt effektivt. Det de flesta harrfiskare dock inte verkar känna till är att harrfiske i den mörkaste augustinatten är väl så spännande och minst lika effektivt.

En augustikväll för många år sedan rodde min far och jag över ån för att fiska de fina strömmarna på södra sidan baracken. Efter ankring och iordningställandet av kvällens lägerplats fick det bli några kast för att komma över den värsta fiskeivern. Efter några småharrar satte vi oss vid elden för en kaffeslurk i allsköns ro - det var läge att invänta den kolsvarta slöja en natt i mitten av augusti lägger över himlavalven. En god stund senare greppade vi våra spön och begav oss till varsinn strömkant. Det var nu riktigt mörkt ute och efter att ha suttit vid elden var mörkerseendet dåligt. Det blev till att treva sig fram innan ögonen vant sig såpass att man åtminstonde kunde skönja var stenstranden gick över till å. Efter att ha letat sig fram till en av de intressanta strömkanterna var det så dags att börja fiska. Fiske i kolmörker är inte det lättaste då man måste lita helt och fullt på känsla och minnet av hur det aktuella fiskestället såg ut senast man såg det i dagsljus. Som tur är behöver man aldrig kasta särskilt långt och det är kanske det som är det mest förbryllande vid detta fiske - helt plötsligt står den större harren alldeles nära land på grunt vatten och liksom bara väntar på att bli uppfiskad. Jag drog ut ett par meter lina och lade ut ett första kast och snart högg en harr som stog knappa metern från land - en fin matharr på kanske halvkilot. Tre kast till gav ytterligare två harrar av samma kaliber på ungefär samma avstånd från land, sedan var den lilla strömkanten tom. Jag begav mig tllbaks mot den lockande brasan med ett leende på läpparna och en skön tyngd i fiskekorgen.

För att lyckas med sitt nattfiske finns det några saker man måste tänka på. För det första bör man känna till det vatten man ämnar fiska i - mitt i natten är det svårt att hitta de fina strömkanterna, för att inte tala om risken att slå sig halv fördärvad när man snubblar över den där stocken man inte hade en aning om att den låg mitt på stranden. Skall man fiska på ett ställe man aldrig varit på tidigare får man se till att rekognosera rejält innan det mörknar. Man ska ha i åtanke att även en strömkant som ser oansenlig ut under dagtid inte skall underskattas - det kan mycket väl stå en matharr där när det är dax att fiska. Vad gäller flugor så fungerar den gamla vanliga svartnymfen utmärkt. Hur paradoxalt det än må låta så skall man använda mörka flugor när det är riktigt mörkt ute. Eftersom flugbyten blir synnerligen besvärliga knyter man med fördel ett trekast i änden på sin fluglina. En svartnymf längst ut, en lilanymf eller en deep purple som mittenfluga och en dyson eller en red palmer längst upp passar bra. Man lägger ut sitt kast snett nedströms och fiskar av strömmen på klassiskt vis. Då man inte ser något är det viktigt att linan är sträckt så att man har en chans att känna när fisken hugger. Fiska alltså av strömmar nära land på klassiskt våtflugevis med ett trekast och snart kommer du att känna den välbekanta dragningen i linan när harren hugger.

"Mette ru na?" frågade den välbekanta rösten när jag svarade i telefonen. Det var Hans som var fiskesugen och undrade om jag skulle med ut på en fisketur. Det var en god bit in i augusti så vi bestämde träff i åttasnåret på kvällen så att vi skulle hinna ner till Vårv innan det tunga mörkret lagt sig. Vårv är ett intressant ställe för det speciella augustifisket med fina strömmar på båda sidorna av ån. Den bästa strömmen ligger på södra sidan och kräver att man har god kontroll på hur ån ser ut om man ska ha en chans att vada i kastposition utan att blöta sig. Mörkret lade sig och vi började vårt fiske. Temperaturen sjönk oroväckande fort och drog med sig en kall dimma in över ån och det stog snart klart för oss att denna fisketur inte skulle bli så långvarig. Hans höll sig på norra sidan och jag begav mig ut på den något riskabla vadningen mot rännan på södra sidan. Väl framme placerade jag mig i övre delen av rännan, drog ut några meter lina och lade ut ett kast. När kastet fiskat ut tog jag ett kort steg nerströms innan jag kastade igen och fiskade på så sätt effektivt av strömmen. Det gick trögt och jag ropade till Hans, "fått na?". "It'na" fick jag till svar. Jag hade hunnit ungefär halvvägs ner mot rännans utlopp och kölden började kännas i fingrarna. Ett halvt steg till, ett nytt kast och så kom äntligen den efterlängtade hugget. En lätt lyftning i spöet och harren var krokad bara någon halvannan meter från södra sidans strandkant. Förvånad stog jag och lyssnade på rullens vinande då fisken gjorde en rusning - den var uppenbarligen ganska stor. Att landa den där jag stog med vatten till knäna och nästan helt utan sikt såg jag som ett högriskprojekt så det fick bli till att vada tillbaks till norrsidan medan fisken fick trötta ut sig på behörigt avstånd. Efter att inte helt problemfritt tagit mig i säkerhet på land var det inga större problem att bärga den numer ganska loja harren. Jag gick och satt mig i vindskyddet för att vänta in Hans - nöjd för kvällen med att ha lyckats lura en av åns sällsynta harrar över åtta hekto. Stor harr alldeles nära land på en svartnymf i kolmörker, det är augustifiske för mig.