Artiklar

Fiskevatten

Ängesån - vart *** är fisken?

Text & Foto: Per Persson
Fiskeår: 2007

Räven lade ifrån sig mobiltelefonen och satte sig något bekymrad framför TV'n i sin stuga i Ullatti. Han hade precis ringt och rapporterat en synnerligen dålig tillgång på lax inför Harrans ankomst dagarna efter och han kunde inte annat än tänka "vilken otur han har".

Prolog
Harran lade på luren hemma i Hammarstrand och satte sig glatt framför TV'n. Han hade precis fått goda nyheter från Ullatti - det fanns väldigt lite lax i ån - som innebar att fiskesemestern skulle handla om jakt efter harr i stället för det, i Harrans tycke, onödigt slitsamma svingandet med överdimensionerade spön och gigantiska flugor som jakt på lax innebär.

Ett par dagar senare var Harran på plats och första kvällen ägnades åt att diskutera alternativ till laxfisket som på grund av den alltför varma och torra sommaren ännu inte kommit igång. Räven hade under vintern specialstuderat kartan och hittat ett område vid Ängesåns källflöden som såg ut att hålla ett intressant tjärn- och sjösystem och dessutom skulle harrfisket i närområdet samt i de nedre delarna av Kaitumälven prövas.

Kaitumälven
Kaitumälven är vida känd som ett av landets bästa harrvatten, men då är det i regel området kring fiskecampen i Tjuonajokk som omnämns. Det finns dock områden i Kaitumälven som är betydligt mer lättillgängliga - sträckan från Killingefallet och ner till dess utlopp - och som även dessa enligt sägnen skall hålla ett skapligt harrfiske, och det var dit våra hjältar styrde sin kosa. Första stoppet gjordes vid Paukinenä rastplats och efter en välbehövlig lunch stegade de ner till älven. Vackert väder, lågt och fint vattenstånd, vatten klarare än hemkört, inte en människa inom synhåll och... inte ett enda vak! "Vart *** är fisken?" frågade Harran när de stått och spanat en god stund och fick endast en grymtning till svar av Räven som nog egentligen spanade mer efter plaskande lax än efter harrvak. "Nåja, har vi ändå åkt så långt så..." sa Harran och snart stod de utvadade i älven, svingandes sina flugspön med sedvanlig ackuratess.

"Kanske är det inte tomt på fisk ändå" tänkte Räven när han redan efter tiotalet kast stod med en skaplig harr i näven. Han flinade åt Harran som ropade det obligatoriska "vad tog den på?", krokade av harren och lät den glida ut i strömmen igen - "ingen mening att ta matharren redan" tänkte han (vilket skulle visa sig vara helt fel tänkt) och lade ut ett nytt kast.

"Det fanns alltså bara en fisk" tänkte Räven en god stund och mängder av kast senare - efter det som verkade vara en riktig "slumpharr" hade varken Räven eller Harran känt ett liv. De plockade ihop sina attiraljer och begav sig till bilen och en väntande bullpåse för fika och rekapitulering av läget.

Nästa fiskeställe att prova fick bli vid Laxselet. Det hade blivit sen eftermiddag och såväl myggen som lokalbefolkningen hade vaknat till - de var inte längre ensamma vid vattnet. Det är alltid intressant att se hur de lokala beter sig när man kommer till ett nytt vatten och denna gång var inget undantag - där Harran och Räven vadade ut så långt de kunde för att komma åt ytor som såg intressanta ut med sina flugspön i klass fem så gjorde dom det mycket enklare för sig och fiskade av älven med hjälp av stora haspelspön och kastflöten till vilket det var fäst ett trekast. Harran log lite igenkännande åt fenomenet att tillresta ofta går för nätt fram - i stort sett vid varje guidening i Ammerån berättar han att fisket med fördel bedrivs medelst trekast men det är sällan gästen vill prova mer än en fluga på tafsen trots det. Denna kväll spelade det dock ingen roll vilken metod man använde, någon harr ville inte visa sig. "Vart *** är fisken?" utbrast Räven och med det åkte de hem mot det lockande ölflaket i kylen i dennes stuga.

Ängesåns källflöden
Räven hade som sagt studerat kartan och dessutom åkt och sonderat terrängen på plats i området vid Ängesåns källflöden inför Harrans ankomst. Han hade hittat en informationstavla som beskrev området och som hänvisade till en Gösta för mer information - denne Gösta får vi anledning att återkomma till lite senare. Det aktuella området ligger ett par mil från Palo, man svänger av på Palovägen som är en grusväg med intressant kvalité, och det var hit herrar harrfiskarna begav sig en eftermiddag. De stannade till vid informationstavlan och funderade på om de inte skulle ta och ringa Gösta för att kolla vilka vatten han rekommenderar och vart man löser fiskekort när det kom en bil som stannade. Ut klev en karl i dryga femtioårsåldern som frågade "ska ni fiska grabbar?" - det visade sig vara Gösta själv på väg ut på lite eftermiddagsfiske.

Han berättade om fiskeområdet och det var inte alls vad de hade förväntat sig. De hade hoppats på harrsjöar - ungefär som de fjällnära harrsjöar fulla med storharr som Gunnar Westrin alltid skriver om - men det visade sig att området bestod av abborrtjärnar där det i vissa av dom planterats ut öring. Fiske på inplanterad öring kan man med fördel roa sig med på hemmaplan och är inget man åker 75 mil för, men då de ändå var på plats löste de fiskekort och letade sig iväg mot en av de tjärnar där öringen skulle finnas. Nu ville det sig inte bättre än att dom hamnade lite fel och inledde fisketuren i Plättijärvi, en svartmuskig skogstjärn som uteslutande bestod av tusenbröder. Räven tog sitt livs första abborre på torrfluga och Harran, som inte är lika kategorisk vad gäller fiskemetod som Räven och emellanåt kan tänka sig använda kastspö, förundrades över att det högg på tre av fyra kast och att alla borrar var exakt lika stora. "Vi måste ha hamnat fel" sa Harran och Räven höll med.

Alldeles bakom en kulle låg kallkälltjärnen Harjujärvi, den tjärn de fått rekommenderat av Gösta och minsann, var det inte Gösta själv som stog där på andra sidan?! Här vakade iallafall en och annan öring men, som så ofta när det gäller dylika vatten, höll dom sig på behörigt kastavstånd. Efter att ha fått ännu ett antal tusenbröder började de tycka att detta var ganska trist och funderade på hur de skulle göra. "Vi testar metoden" sa Harran och trots att detta innebär fiske med kastspö så tyckte Räven att det lät bra - även hans tålamod har nämligen en gräns. Det som Harran och Räven kallar "metoden" utarbetades vid Hökbergstjärn för ett antal år sedan vid en liknande situation - öringen vakade på betryggande kastavstånd för flugspöet. Det hela går ut på att man använder ett kastflöte till vilket man knyter ett trekast och kastar ut, gärna några meter förbi den vakande fisken. Sedan vevar man långsamt in och hoppas att fisken krokar sig själv när den tar på någon av flugorna. "Metoden" hade fungerat riktigt bra i Hökbergstjärn men här fungerade det inte alls, därtill var vattnet alldeles för stilla och klart och kastflötets nedslag skrämde iväg fisken som efter en stund började vaka på andra sidan tjärnen. Surmulna begav de sig mot bilen, ännu en gång utan vettig fångst - "vart *** är fisken?" mumlade Harran.

Epilog
Övrig tid ägnade de sig åt pilsnerdrickande eller studium av harrfisket i närområdet till Rävens Ullatti-stuga - det sistnämnda en förutsättning för det förstnämnda eller tvärtom om man vill se det så. "Vart *** är fisken?" blev resans maxim och nog verkar Ängesån som resmål riktigt mediokert om inte laxen är på gång.

Kaitumälven kan säkert leverera en del harr men om det är harrfiske man vill åt finns det intressantare resmål som har ett betydligt lägre fisketryck - dessutom ligger det väl långt från Ullatti-stugan för att kunna utgöra något annat än en sista utväg då närområdet inte fungerar.

Ängesåns källflöden visade sig vara helt ointressant då det finns bättre vatten med planterad fisk på hemmaplan både för Harran och Räven, och det är ju dessutom inte den sortens fiske de är ute efter då de ger sig av på fiskesemester.

Det blev en resa med uselt resultat - klart sämst av alla resor de gjort - men det kan ju inte gå bra varje gång. Det är bara att ta nya tag till nästa år och under tiden undra "vart *** är fisken?".