OS och harrfiske - missade guld och uteblivna hugg!

Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 2021

Det var en otroligt spännande stund där på strandbrinken i finvädret. Efter ordinarie tid, där Sverige såg ut att gå mot OS-guld efter Blackstenius ledningsmål, men där Kanada kämpade sig in i matchen och lyckades kvittera, följde en dramatisk men mållös förlägning och så skulle allt avgöras på straffar!

Det såg ju så bra ut - allt som behövdes var att Seger satte sin straff för att få Harran och Räven att dansa runt eldstaden i ett euforiskt segerrus, för att få storharren att börja hugga vilt, för att få den fina middagsrödingen att visa sig, för att få allting att vara så där fantastiskt underbart som det faktiskt kan vara vid Fröstsjön!

Men... vad händer?! Jo; Seger missar sin straff och med det tappar Sverige i slutändan guldet, Harran och Räven tappar all energi och sjunker besviket ihop, storharren (ja, inte bara den harren förresten utan i stort sett alla harrar) vägrar visa sig så som i protest mot den missade straffen och rödingen verkade helt ha emigrerat sjön - helt plötsligt kändes inte Fröstsjön som den givna arvtagaren till träsket längre...

De första säsongernas besök i sjön hade, snudd på samtliga, på ett eller annat sätt varit riktigt bra - alltid storharr i båten (och i bland i ett antal som kändes nästan löjligt) och med dessa fina rödingar som bonus och som förgyllde middagarna på ett förträffligt sätt. Det enda som skavde lite var att fisket vid herrar storharrjägares två senaste besök inte riktigt kommit igång som det skulle ha kunnat göra på grund av kall och sen vår. Därför planerades årets tur in till tidig augusti i stället. Idén var att de nu skulle vara mindre beroende av vädret; ingen sen vår att oroa sig för, och om det var varmt på dagarna så blev åtminstone nätterna svala. Desutom skulle ju storharren ha hunnit äta upp sig och nu vara ännu större!

Harran kom från en säsong som bjudit på en hel del givande fiske på hemmaplan, men utan att få känna på den stora harren - något han såg fram emot att få göra under denna resa. Räven var än mer taggad efter en fiaskobetonad fiskeresa med Spindeln till ett öringvatten tidigare under sommaren (när ska Räven lära sig... Räv och öring verkar helt enkelt inte fungera), och såg detta som möjligheten till revanch. Det var alltså två fiskesugna grandseigneures som anlände sjön under eftermiddagen denna strålande augustidag. Vädret under ankomstdagen var alltså inte strålande ur fiskesynpunkt (strålande sol och för lite vind), men det är ju faktiskt rätt så skönt när man inte behöver bekymra sig för regn eller stark vind när all packning skall transporteras till lägerplatsen. Att det inte ville hugga nåt mycket roligare än en busig liten gädda den första dagens inte alltför intensiva fiske gjorde inte så mycket det heller - första fiskedagen innehåller så många fler moment, såsom iordningsställande av lägret, firande av ankomsten med god mat och dryck samt en massa surr vid lägerelden.

När de väl koncentrerade sig på fisket lite mer på riktigt så var det väl initialt inte helt hopplöst, och en gravharr gav en del förhoppningar om framtiden, men så kom den där OS-finalen som på något sätt satte tonen för resten av resan. Harran och Räven var nog egentligen bara påverkad av matchens utgång i stunden och skakade av sig besvikelsen ganska snabbt, men det gjorde tydligen inte harren! Det blev trögt och slutet på resan gav bara något enstaka, riktigt smått.

Ska man avfärda Fröstsjön i och med detta? Såklart man inte ska! Även ett vatten kan ha en "dålig dag" (missa en straff), och silverplatsen på listan över världens bästa harrvatten är med denna resa inte hotad - det ska till betydligt mer för att peta ner den en plats eller två med tanke på tidigare resultat. Problemet är att när sjöfisket är kärvt så står Harran och Räven utan vapen och det blir fort trist, särskilt i en sjö som Fröstsjön där ett trollingvarv tar ganska många timmar i anspråk, och där det inte finns den variation av trader och rutter som träsket bjöd. Sen är det frågan om det ens finns något vapen att ta till - den erfarenhetsgrundade kunskap de ändå har av över tjugo år av harrfiske i sjö talar emot detta. När trollingen inte fungerar så fungerar det inte heller att stanna till och kasta (spinn eller fluga), lägga ut ett mete, pilka eller vilken annan laglig metod man kan hitta på, de har provat dem alla mer än en gång med entydigt resultat. Det enda undantag som finns är nog när det drar igång en enorm kläckning som gör torrflugefisket till det självklara valet, men det har bara hänt en gång under alla dessa år. Det är väl så att det faktum som gör det svårt att i längden se Fröstsjön som en helt fullvärdig ersättare till träsket är att karaktären på sjön står sig slätt i jämförelse, och den lever i stort sett helt på chanserna till huggande storharr - är det trögt så kan man inte som i träsket planera en omläggning av vilken rutt man ska ta, glida in i Hôlan eller prova den grunda halvan, och att bara tröska runt på en mer eller mindre standardiserad rutt ger inte mycket att prata om (förutom det ständigt pågående tramsandet, men även det tenderar att börja gå i cirklar). Numer har även en viss mättnad i sjöfiskeresor inträtt rent generellt, inte sedan 2012 har målet varit ett strömmande vatten så nästa år är det verkligen på tiden igen. Fröstsjön får nog helt enkelt vila sig i form något år eller två, men att detta skulle vara det sista besöket är nog helt osannolikt!

Så, till Fröstsjön säger vi; med hopp om ett trevligt återseende om några år. Och tack för allt du hittills levererat - det kan ingen ta i från dig (det är ju ändå inte en Scudetto vi pratar om)!