Röding rockar!

Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 2019

Hugget var stenhårt, och kraften i de efterföljande rusningarna något utöver det vanliga. Det var helt tydligt att detta inte var en harr, det var något betydligt kraftfullare!

Harran och Räven anlände Fröstsjön fulla av förväntan och med ett sprudlande fiskesug, De hade strosat längs minnenas allé från fjolårets storharr-bonanza under bilresan, och hade nu bråttom ut i båten för att förhoppningsvis få uppleva något liknande.

Till skillnad mot året innan hade det varit en sen vår i fjällen - isen hade gått bara tre veckor tidigare - och det utlovades bättre väder än under deras tidigare vistelser (visst är det skönt att slippa halvstorm och regn piskandes i ansiktet, men empirin säger att finväder generellt brukar inverka negativt på fisket). Hur skulle herrar gentlemän tackla dessa hittills oprövade förutsättningar i sjön? Jo, till att börja med så lät de flugspöet få en chans igen vid sidan av det helt självklara Veltic-apterade spinnspöet. Flugspöet apterades med en Den enda och en Guldhuvad e-12:a - inget konstigt med det - men i stället för Dyson som allt som oftast får sista platsen på trekastet knöt Harran på en lila sak i storlek 18. De tänkte nämligen; kallt vatten innebära trög harr, och då kan en riktigt liten fluga kanske vara det bästa vapnet.

Det blev storharr på Veltic redan första turen. Därtill fick de ytterligare ett antal harrar den första fiskedagen, men ingen i nämnvärd storlek och nog kändes det helt klart trögare än året innan. Även fluga, och intressant nog den lilla lila, fick en och annan fisk, men Velticen dominerade.

Dag två började ungefär som dag ett hade slutat - det högg någon harr då och då (inget stort dock), mest på Velticen och någon enstaka på fluga där Den enda nu ersatts av en Arnemyra storlek 18 på första upphängaren. Och så fortsatte det en god stund tills flugspöet hade ett riktigt rejält hugg på Arnemyran, så rejält att tafsen gick av vid upphängarknuten! Efter en stunds total uppgivenhet i båten, följt av en gedigen analys av vad det kunde ha varit som högg (borde knappast kunna vara mycket annat än en harr kom de fram till) och vad som gått fel (något svag upphängarknut kanske), så började de fiska igen, och passade då på att justera spöuppsättningen till... håll i er... två spinnspön! Man kan ifrågasätta logiken i detta då fluga just gett dem ett jättehugg, men fiske är inte alltid logiskt (och inte Harran och Räven heller kanske efter lite inflytande av flytande) och det var helt enkelt dags att se hur en Veltic i storlek 2 skulle stå sig i en tävling mot Veltic-1:an - i slutändan skulle det visa sig att det i stort sett var jämnt skägg storlekarna emellan. Det var också dags att reflektera över resultatet hittills, och dom kom fram till att, med tanke på det kalla vattnet, de nog borde rikta in sig på röding snarare än harr, och därmed justera på vilket djup de fiskade, från vilka vinklar de attackerade de intressanta områdena och i vilken fart båten skulle framföras.

Det tog inte alltför lång stund innan hugget det refereras till i ingressen. Harran räckte, efter den första intensiva rusningen, över spöet till Räven som metodiskt började trötta ut fisken och få den närmare och närmare båten. När Harran stökat klart med motor och fått undan det andra spöet så var det dags att lämna över drillningsansvaret igen - båten var på väg farligt nära land och Räven var tvungen att med årorna ta kontroll över situationen igen. Det hela avslutades med en av Räven elegant håvning. Teamwork! High-five! Eller som Tommy Söderberg skulle ha sagt; "säg såhär: boom boom wow wow!".

Det var en riktigt fin röding, fantastiska färger och i mycket god kondition. Att byta plan hade verkligen burit frukt. Dag två fortsatte med ytterligare en (nästan lika) fin röding, några mindre harrar och avslutandes med en förträfflig middag, till största del bestående av ljuvliga rödingfiléer!

Dag två blev den bästa fiskedagen detta år för våra lätt grånade fiskevirtuoser. De resterande dagarna gav vid sidan av de harrar av relativt måttligt format som nappade lite då och då, ytterligare en storharr, en till fin röding, en riktigt skaplig abborre(!) och en minnesvärd gädd-drillning. Den, åtminstone hyfsat stora, gäddan ville inte alls låta sig tas upp i båten - så snart Harran försökte föra håven i dess närhet så gjorde den ett kraftigt slag i ytan innan den gjorde en rusning. Slutresultatet tre rusningar senare, vid sidan av en förlorad Veltic som är illa nog, blev en av gädduslingen kraftigt nedstänkt Harran.

Hur summerar då Harran och Räven deras tredje besök vid Fröstsjön?
Jo, såhär;
- sen vår ger kallt vatten och speciella förutsättningar, men är man slug så kan man anpassa sig och lyckas väl ändå.
- Veltic dominerar kraftigt i sjön, och det känns mycket tveksamt om nånting någonsin (förutom nät då kanske) kan bryta den dominansen
- Rejäla rödingfiléer kan vara snudd på magiskt gott, så gott att man inte ens för en sekund tänker på bacon
- det blir fler besök, det är ett som är säkert!