Artiklar


Timjan och bärs!

Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 2020

Hur skulle fisket påverkas av den sena våren, och det alltför fina vädret som varslades och som lovade alltför mycket sol och alltför beskedlig vind?

Visst borde det gå att brygga en välsmakande timjankryddad öl, eller finns det skäl till varför någon sådan aldrig sett dagens ljus på bolagshyllorna?

De närmsta dagarna skulle ge svar på åtminstone en av frågorna ovan...

Precis som året innan hade alltså våren varit kall och snösmältningen utdragen, därtill än mer kall och utdragen detta år. Och då vädret dessutom visade sig bli snäppet bättre än på fjolårets resa så kan ni nog redan nu förstå att detta inte blev den resultatmässigt bästa fiskeresan herrar Harran och Räven varit på.

En nyhet inför denna resa var att Harran numer titulerar sig bryggmästare på sitt eget lilla nano-bryggeri Harrans Hops and Haze (vilket är ett snofsigt sätt att säga att han brygger sina öl i sitt eget kök, helt utan kommersiella ambitioner, bara för sitt eget intresses skull). Han har en idé om att skapa en god timjan-öl. Varför då kan man fråga sig? Jo, till att börja med är ju timjan en god krydda, men det verkliga skälet är att brygga en öl som är en hyllning till harren! Det sägs ju att en pinfärsk harr doftar timjan (även om nu varken Harran eller Räven riktigt kan skriva under på att det är så - de har kört ner snoken i mer än en färsk harr för att få känna den mytomspunna timjansdoften men aldrig riktigt hittat den) och även harrens latinska namn, Thymallus Thymallus, pekar ju åt det hållet. Inför resan hade Harran bryggt tre varianter av timjan-ale som skulle bedömas - var någon av dessa den perfekta timjan-ölen?

Thymus Ale No. 1
Den första av tre varianter av Timjan-kryddad öl som avsmakades på resan, baserat på ett recept på en ganska alkoholsvag (4%), väldigt ljus och lent humlad ale (totalt knappt 3 gram/liter humle i olika givor)  av amerikansk typ. Vis av tidigare erfarenheter (en timjan-öl där timjansmaken slog till som en käftsmäll vid första klunken och gav en öl som smakade mer köttgryta än öl) tillsattes en inte allför stor mängd timjan - inte mer än 0,5 gram/liter som fick vara med i hela koket (60 minuter). Det blev ganska lagomt mycket timjansmak, men i övrigt blev ölen lite väl snäll. I grunden alltså ganska bra, men till nästa försök skall nog mängden malt skruvas upp en del.

Harran hade med sig en del nyheter i flugasken som visade sig fungera ganska bra, och för en gångs skull fick flugspöet vara aktivt hela resan. Det var egentligen inga nya mönster det handlade om, i stället gamla favoriter i ett betydligt större format än de vanligtvis använder. Nu var det inte våtflugekrok i storlek 12 den Guldhuvade E12:an var bunden på - det var en variant bunden på streamerkrok i storlek 10 och med dubbla guldhuvuden i stället. Och Den Enda var bunden på dubbelkrok, och på ett sätt som gjorde att den försökte liknade en räka. Harren verkar gilla stora flugor i denna sjö, och det togs till och med en double, något som inte är alldeles vanligt vid flugtrolling. De första dagarna bjöd mest på mindre harr vid sidan om någon enstaka gravharr de trots allt lyckades kämpa till hugg, därtill en abborre i fin kondition. Någon röding såg de inte skymten av, inte ens på Rutger.

De förbannade det fina vädret vid de allt tätare och allt längre strandhuggen - strandhugg som förvisso är trevliga, men ju längre de blir ju svårare blir det att motivera ytterligare en varv på sjön (vilket väl är lika bra då strandhuggen brukar resultera i ett inte helt oansenligt mått av slirighet). Och de hade dessutom råkat handla med sig ovanligt mycket fast förtäring denna gång, så saknaden efter middagsrödingen var inte alltför stor.

Thymus Ale No. 2
Dubbelt så mycket timjan som i No. 1, men som bara fick gå med i koket under sista halvtimmen. Denna variant var baserad på ett mer potent APA-recept också; lite mer humlekaraktär (närmare dubbla mängden humle jämfört med No. 1) och lite starkare (kring 5,5%). Denna blev inte så lyckad - dels var nog inte grundreceptet så bra egentligen, och dels så var mängden timjan i överkant - slutsatsen är att mängd betyder mycket mer än koktiden när det gäller timjan-delen. Dessutom förnimmer man en ganska otrevlig syrlighet som det är svårt att säga vad den beror på - det kan vara så illa att det handlar om en förorening. Det här är nog hursomhelst ingen variant som det kommer att byggas vidare på.

Sista fiskedagen blev den resultatmässigt bästa. Vädret var äntligen bättre ur fiskesynpunkt - härligt grått och mulet - efter några gravharrar som gav upphov till berättigade förhoppningar i båten så levererade Velticen äntligen en storharr! Humöret på topp och fiskeivern förnyad! Huggperioden avtog dock snart efter detta och med det även fiskeivern, och efter en lång period utan hugg gick de i land. Men de hade åtminstone något att fira - att få storharr är något som alls inte varit självklart under alla deras fiskeresor genom åren, det är bara i Fröstsjön det är mer av en regel än ett undantag!

Detta blev alltså resans enda storharr, och då rödingen helt lyste med sin frånvaro så är detta den resultatmässigt hittills sämsta resan till Fröstsjön. Kanske slutresultatet blivit något bättre om de hållit ut längre denna sista dag, men tidigare dagars nötande i båten känns verkligen i kroppen när man är inne på dag fyra, och energinivån är överlag ganska låg vid det laget. Ett årligt återkommande mål för fiskeresan är att putsa harr-perset som nu har 15 år på nacken, men i förhållanden som dessa känns det inte realistiskt att det ska ske - det gäller nog att pricka in en kläckning som den som Räven och Spindeln lyckades med i fjol, samt ha lite tur förstås, för att det ska hända.

Frågan är om det inte blir ett annat upplägg till nästa år. Detta var andra året i rad den sena snösmältningen ställer till det och gör att sjön inte är redo för de stordåd den kan leverera när allt stämmer. Det kunde ju vara intressant att testa hur sjön beter sig under senare delen av sommaren kanske. Och så kan man fråga sig om det egentligen är mödan värt att nöta vidare med trolling om sjön inte levererar på grund av dåliga väderförhållanden - man kanske helt enkelt borde bryta lägret och leta sig mot något strömmande vatten i området i stället. Vi får väl se vad som händer...

Thymus Ale No. 3
Ganska annorlunda än både No. 1 och No. 2. En ale endast humlad med en ganska försiktig bittergiva (c:a 1,5 gram/liter) och "torr-timjad" med 0,5 gram/liter 7 dagarna innan buteljering. Inte så tokig faktiskt, om än något snäll även denna. Inte helt omöjligt att en vidareutveckling av denna också kan vara värt ett försök. Kanske en liten smakgiva humle och lite timjan sista kvarten i koket är vad som behövs? Dock känns det svårare att peka exakt på vad som behöver förändras i detta recept jämfört med No. 1, så det blir i första hand med utgångspunkt av den som sökandet efter den optimala timjan-ölen kommer att fortsätta!

Fick vi svar på de i ingressen ställda frågorna? Jo, åtminstone vad avser den första.
Svaret på "Hur skulle fisket påverkas av den sena våren, och det alltför fina vädret som varslades och som lovade alltför mycket sol och alltför beskedlig vind?" är helt enkelt "negativt". Och det gäller inte bara fisket; även orken och energin, och med det ihärdigheten och experimentlustan, hos Harran och Räven påverkas i samma riktning.

Svaret på "Visst borde det gå att brygga en välsmakande timjankryddad öl, eller finns det skäl till varför någon sådan aldrig sett dagens ljus på bolagshyllorna?" är dock ännu ytterst oklart. Det blir fler försök och en justering av receptet för No. 1 är det som står närmast på tur, och när den perfekta timjan-ölen är bryggd lovar jag att ni blir de första som får veta det!