Artikel

Fiskevatten

Havsfiske

Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 1999

Denna artikel har låtit vänta på sig flera år, och inte utan anledning. Att Harran och Räven har varit med om något så bisarrt som en havsfiskeresa till Fröja i Norge är något som måste få bearbetas mentalt under lång tid - det är alltför många intryck som måste processas efter en sådan makaber upplevelse. Men så är den ändå här till slut - historien om Harran och Rävens första, och antagligen sista, havsfiskeresa.

Att Harran och Räven överhuvud taget hamnade på något så främmande deras normalt så eleganta svingande av flugspö vid rinnande vatten måste tillskrivas Rävens bror, Stor-Tobban. Det var han som planterade fröet till idén och sedan bearbetade de stackars flugfiskande gentlemännen, med hjälp av stimulansmedel såsom öl och whiskey, under flera mörka vinterlördagar. Till slut var all motstånd nedbrutet och helt plötsligt satt de så in en sjuttiotalsinredd stuga tillsammans med Stor-Tobban samt den stora havsfiskeentusiasten Havs-Truten. Två dagar skulle ägnas åt inomskärs havsfiske från den båt som ingick i stughyran och den tredje hade vi hyrt in oss på en större båt som skulle ta oss längre ut på havet. Resten av ankomstdagen ägnades dock åt planering och ett hårt ingrepp i det medhavda alkoholförrådet.

Vi hade iallafall tur med vädret, men inte med stuguthyrarens ärlighet. Vi hade lagt lite extra pengar på att ett par kompletta havsfiskeutrustningar skulle finnas till låns. "Prima skick" sa stugvärden när han lämnade över utrustningarna. Att det inte riktigt var så skulle komma att visa sig. Stugvärden hade varit noga med att poängtera hur noga han var med att inga gäster drack under fisket i hans båtar - något som gjorde att vår kreativitet fick sig lite övning när det gällde att smuggla med sig nog med dricka för att överleva en hel dag i båten. Vi gav oss ut i den vackra skärgården och det tog inte lång stund innan ekolodet visade på djuphöljor på över 100 meter. Vi stannade till och tacklade våra utrustningar - groteska tackel med halvkilostunga pirkar och överdimensionerade upphängare. Som vanligt vid ett sånt här läge tar en tävling vid - det gäller att få första fisken. Den som först fick hugg var Stor-Tobban och han var på god väg att vinna tävlingen, hade det inte varit för den lånade utrustningen i "prima skick". Hur mycket Stor-Tobban än vevade hände inget och när Harran strax efteråt även han fick fisk på kroken hade han inget problem att ro hem segern. Stor-Tobban lyckades till slut få upp sin fisk efter mycket besvär och övergick efter det att fiska med sitt eget medhavda gäddspö - något som gick mycket bättre. Vi fick en hel del fisk; torsk, sej, uer och en och annan lubb och avslutade dagen med en stadig fiskgryta, öl, snaps och mera öl innan vi nöjda lade oss för natten. Havs-Truten hördes muttra något om otur vid tävlingen om första fisken.

Efter en seg morgon släntrade vi oss iväg mot båten för ytterligare en dags fiske inomskärs. Stugvärden tittade misstänksamt efter oss när vi for iväg men vi avhöll oss från att svalka våra strupar innan vi var klart utom synhåll. Vädret var verkligen fantastiskt för att vara såhär tidigt på våren och vi njöt av tillvaron. Fisken högg med jämna mellanrum och Havs-Truten tjoade plötsligt till - var det inte så att just han nyss lyckats bärga den hittills största lubben?! Detta konstaterande imponerade föga på de övriga herrarna då lubben inte är den mest eftertraktade av fiskarter - den är avlång, brun, illaluktande och har en ytterst slemmig, mjuk konsistens - alltså så nära en bajskorv man kan komma. Det konstaterades snart att Harran nog egentligen var den bästa lubbfiskaren i sällskapet då han var den enda som sluppit få en lubb. När dagen gick mot eftermiddag och solen gassade som värst lade Harran och Stor-Tobban ifrån sig sina utrustningar och lade sig på durken med varsin öl i näven - det finns en gräns för hur kul det är att veva upp småtorsk ur det djupa vattnet. Räven var inte sen att veva upp och riva i med ett "ge-an-me-rå" som tydligt sade att han också ville ha en öl och bara slappna av - Havs-Truten muttrade något om hur obegripligt det var att sluta fiska då det faktiskt gick att få ännu en fisk på kroken. Det gick mot kväll och efter en middag som inte bestod av fisk och en hel del prat - Havs-Truten poängterade ännu en gång att han var ledare i lubbligan - blev det slutligen natt och lugnt i stugan.

Sista dagens fiske randades och vi skulle denna dag ut på de öppna vattnen med en större fiskebåt. Reveljen gick okristligt tidigt och Stor-Tobban var den klokaste av oss när han insåg att han var för bakis för att följa med och helt enkelt gick och lade sig igen. Vi andra tog oss iallafall iväg och hamnade på en båt tillsammans med ett gäng onödigt hurtiga värmlänningar och ett råskinn till skeppare. Fisket kändes allmänt brutalt för de normalt så sofistikerade flugvirtuoserna Harran och Räven; allt som inte var värt att spara, som till exempel de hundratals småsej som drogs, krokades bryskt av och slängdes till måsarna och det som skulle sparas slängdes i stora saltvattenfyllda kar som snart var fyllda med mer blod och slem än vatten. Havs-Truten stod och njöt av varje hugg. Denna dag skulle dessutom tävlingen om resans största fisk avgöras, något som Havs-Truten var otroligt laddad inför då hans lubbfångster aldrig fick något erkännande. Harran, Räven och Havs-Truten stod jämte varandra och fiskade efter skepparens instruktioner när ett av spöna böjdes betydligt mer än normalt. Det satt något tungt på Harrans krok. Efter en stunds ansträngande pumpande tittade så ett otroligt fult fiskansikte upp ur vattnet - det var en skaplig torsk och klart störst av de fiskar som togs på den båten den dagen. Efter denna ansträngande upplevelsen fiskade inte Harran något mer utan gick och lade sig på en bänk. Räven i viss mån och framförallt Havs-Truten gjorde en allvarlig attack mot det som hittills var största fisken på resan men ingen kom ens nära - Harran hade helt enkelt haft flyt. Fiskedagen avslutades med att all den fisk som legat i timtal i den bakteriehärd som det blod- och slemberikade havsvattnet utgjorde rensades och paketerades.

Efter en natts välbehövlig sömn styrdes så kosan hemåt. På väg hem dumpade Harran och Räven sin del av fångsten i en soptunna - tanken på att äta den så ohygieniskt behandlade fångsten gav kväljningar. De kom överens om att havsfiske nog inte var deras grej - Havs-Truten kom överens med sig själv att han nog egentligen fått både först och störst.