OS och harrfiske - missade guld och uteblivna hugg!
Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 2021
Det var en otroligt
spännande stund där på strandbrinken i finvädret. Efter ordinarie
tid, där Sverige såg ut att gå mot OS-guld efter Blackstenius
ledningsmål, men där Kanada kämpade sig in i matchen och lyckades
kvittera, följde en dramatisk men mållös förlägning och så skulle
allt avgöras på straffar!
Det såg ju så bra ut - allt som behövdes var att Seger satte sin
straff för att få Harran och Räven att dansa runt eldstaden i ett
euforiskt segerrus, för att få storharren att börja hugga vilt, för
att få den fina middagsrödingen att visa sig, för att få allting att
vara så där fantastiskt underbart som det faktiskt kan vara vid
Fröstsjön!
Men... vad händer?! Jo; Seger missar sin straff och med det tappar
Sverige i slutändan guldet, Harran och Räven tappar all energi och
sjunker besviket ihop, storharren (ja, inte bara den harren
förresten utan i stort sett alla harrar) vägrar visa sig så som i
protest mot den missade straffen och rödingen verkade helt ha
emigrerat sjön - helt plötsligt kändes inte Fröstsjön som den givna
arvtagaren till träsket längre...
De första säsongernas besök i sjön hade, snudd på samtliga, på ett
eller annat sätt varit riktigt bra - alltid storharr i båten (och i
bland i ett antal som kändes nästan löjligt) och med dessa fina
rödingar som bonus och som förgyllde middagarna på ett förträffligt
sätt. Det enda som skavde lite var att fisket vid herrar
storharrjägares två senaste besök inte riktigt kommit igång som det
skulle ha kunnat göra på grund av kall och sen vår. Därför planerades
årets tur in till tidig augusti i stället. Idén var att de nu skulle
vara mindre beroende av vädret; ingen sen vår att oroa sig för, och om
det var varmt på dagarna så blev åtminstone nätterna svala. Desutom
skulle ju storharren ha hunnit äta upp sig och nu vara ännu större!
Harran kom från en säsong som bjudit på en hel del givande fiske på
hemmaplan, men utan att få känna på den stora harren - något han såg
fram emot att få göra under denna resa. Räven var än mer taggad efter
en fiaskobetonad fiskeresa med Spindeln till ett öringvatten tidigare
under sommaren (när ska Räven lära sig... Räv och öring verkar helt
enkelt inte fungera), och såg detta som möjligheten till revanch. Det
var alltså två fiskesugna grandseigneures som anlände sjön under
eftermiddagen denna strålande augustidag. Vädret under ankomstdagen
var alltså inte strålande ur fiskesynpunkt (strålande sol och för lite
vind), men det är ju faktiskt rätt så skönt när man inte behöver
bekymra sig för regn eller stark vind när all packning skall
transporteras till lägerplatsen. Att det inte ville hugga nåt mycket
roligare än en busig liten gädda den första dagens inte alltför
intensiva fiske gjorde inte så mycket det heller - första fiskedagen
innehåller så många fler moment, såsom iordningsställande av lägret,
firande av ankomsten med god mat och dryck samt en massa surr vid
lägerelden.
När de väl
koncentrerade sig på fisket lite mer på riktigt så var det väl
initialt inte helt hopplöst, och en gravharr gav en del förhoppningar
om framtiden, men så kom den där OS-finalen som på något sätt satte
tonen för resten av resan. Harran och Räven var nog egentligen bara
påverkad av matchens utgång i stunden och skakade av sig besvikelsen
ganska snabbt, men det gjorde tydligen inte harren! Det blev trögt och
slutet på resan gav bara något enstaka, riktigt smått.
Ska man avfärda Fröstsjön i och med detta? Såklart man inte ska! Även
ett vatten kan ha en "dålig dag" (missa en straff), och silverplatsen
på listan över världens
bästa harrvatten är med denna resa inte hotad - det ska till
betydligt mer för att peta ner den en plats eller två med tanke på
tidigare resultat. Problemet är att när sjöfisket är kärvt så står
Harran och Räven utan vapen och det blir fort trist, särskilt i en sjö
som Fröstsjön där ett trollingvarv tar ganska många timmar i anspråk,
och där det inte finns den variation av trader och rutter som träsket
bjöd. Sen är det frågan om det ens finns något vapen att ta till - den
erfarenhetsgrundade kunskap de ändå har av över tjugo år av harrfiske
i sjö talar emot detta. När trollingen inte fungerar så fungerar det
inte heller att stanna till och kasta (spinn eller fluga), lägga ut
ett mete, pilka eller vilken annan laglig metod man kan hitta på, de
har provat dem alla mer än en gång med entydigt resultat. Det enda
undantag som finns är nog när det drar igång en enorm kläckning som
gör torrflugefisket till det självklara valet, men det har bara hänt
en gång under alla dessa år. Det är väl så att det faktum som gör det
svårt att i längden se Fröstsjön som en helt fullvärdig ersättare till
träsket är att karaktären på sjön står sig slätt i jämförelse, och den
lever i stort sett helt på chanserna till huggande storharr - är det
trögt så kan man inte som i träsket planera en omläggning av vilken
rutt man ska ta, glida in i Hôlan eller prova den grunda halvan, och
att bara tröska runt på en mer eller mindre standardiserad rutt ger
inte mycket att prata om (förutom det ständigt pågående tramsandet,
men även det tenderar att börja gå i cirklar). Numer har även en viss
mättnad i sjöfiskeresor inträtt rent generellt, inte sedan 2012 har
målet varit ett strömmande vatten så nästa år är det verkligen på
tiden igen. Fröstsjön får nog helt enkelt vila sig i form något år
eller två, men att detta skulle vara det sista besöket är nog helt
osannolikt!
Så, till Fröstsjön säger vi; med hopp om ett trevligt återseende om
några år. Och tack för allt du hittills levererat - det kan ingen ta i
från dig (det är ju ändå inte en Scudetto vi pratar om)!