Högsommarträsk

Text: Per Persson
Foto: Per Persson & Arne Wahlström
Fiskeår: 2011

Har verkligen spinnaren tagit över helt? Har Velticens intrång gjort att allt slit med att förfina trekastet är bortkastat? Rapporterna från midsommarfisket när Räven fiskat träsket med Spindeln gjorde detta faktum mer eller mindre gällande. Detta måste undersökas och Harran, fylld av inspiration och nya idéer efter sin nyligen fullgjorda fiskeresa till Colorado (en fantastisk fiskeresa, fylld av äventyrligt fiske på öring och vild regnbåge i virvlande strömmar, beskriven på annan plats här på Pelles Fiske), kände sig nödd och tvungen att genast kontrollera hur det egentligen var med den saken - den säsongsbokade Siken bokades in för en träsketresa med Räven.

Räven hade kommit till träsket dygnet innan Harran anlände och kunde meddela ett inte alltigenom uselt fiske - skapligt lika delar harr och abborre, om än kanske lite väl sparsamma i storlek. Detta tillskrevs dock vädret; lite för soligt, lite för varmt och lite för lite vind. Det var dock ett ostadigare väderområde på ingång enligt expertisen så de såg med tillförsikt fram mot de kommande dagarnas fiske. Att förhoppningar kan slå in lite väl mycket kommer vi till senare...

Det första (ok då, det andra efter att första starkölen öppnats) Harran koncentrerade sig på var att komponera ett trekast som skulle kunna ta upp kampen med Velticen - en långt från enkel uppgift vet alla som känner till Velticens förträfflighet som såväl harr- som abborrspinnare. Dessutom verkar abborrens intrång till träsket på något märkligt sätt ha påverkat harrens benägenhet att ta på fluga - någon annan slutsats är svår att dra då det trekast som utvecklats under så många timmars slit, och som till slut helt konkurrerade ut spinnarna, numer inte fungerade särskilt bra alls. Harran la pannan i djupa veck och vankade av och an likt professor Balthazar. Så kom han på det - det skulle komponeras ett amerikanskt trekast! Det kan ju helt enkelt vara så att träskets harrar blivit alltför van vid Den Enda, den Guldhuvade E-12:an och Dyson tänkte Harran, men Pat's Rubber Legs, Tungsten Reckoner och Green Hornet har träskets harrar garanterat inte sett. När trekastet var klart var de så redo att ge sig ut - detta skulle bli väldigt intressant tyckte de båda. En stor attraktor och två nymfer på ett trekast som dessutom var nedblyat kändes riktigt busigt, men Harran har ju lyckats förut tänkte Räven. Vi har alla våra specialområden och när det gäller harrfiske med sjunkande flugor så är Harran den vassare av de två. Räven å sin sida är en riktig räv när det gäller att hitta fisken (det är därför det alltid är Räven som sitter vid årorna och tar ut den rutt de skall följa på sjön, det samt det faktum att Harran diskvalificerade sig själv som roddare vid en vinglig fisketur vid Bergeforsen redan för över tio år sedan).

Det inledande fisket var riktigt bra, om man har fiske efter småabborre som sin passion. Det har inte Harran och Räven. Harrhuggen lyste helt med sin frånvaro och när det inte ens hugger harr på en Veltic så är dom helt enkelt inte på hugget överhuvudtaget. Vid sitt senaste besök i träsket hade Räven, tillsammans med Spindeln, hittat en ny het stryka. Räven skulle visa Harran vart den låg och sa, när de närmade sig, "nu är vi nästan inne på Graylings cor..." - mer hann han inte säga då det högg - en uppvisning i millimeterprecis precision. Graylings corner gav ett flertal abborrdubbléer (Harran undrade varför det område som klart och tydligt håller en majoritet av träskets abborre inte kallas the Pearch Reef istället) och det högg en och annan abborre även på andra ställen. Andra dagens fiske fortsatte ungefär likadant - mycket abborre och nu även några i anständigt format. De flesta togs på Veltic, men det oroande inte Harran då det är harren som är det verkliga målet för trekastet. De började dock bli smått oroade över att harren var som totalt uppslurprad ur träsket, men snart skulle ju det fina harrfiskevädret dra in över träsket och då...

De vaknade av ett slamrande ljud ute på bron. När de insåg att ljudet kom från ett par på tork upphängda vadare som slog i vinden blev de genast på gott humör - detta innebar att det efterlängtade harrfiskevädret verkade ha anlänt; mulet, lite lagomt svalt och lite lagomt blåsigt. När de kom ut på bron och spanade ut över träsket så såg de att det nog var lite blåsigare än vad som är optimalt, men det skulle nog gå ändå tyckte de - Rävens alla år av stenhård roddträning i träsket (tyckte han nämnde något om en pågående satsning mot London 2012) torde göra att vinden inte skulle bli ett oövervinneligt problem, och Harran är ju efter åratal av båtåkning i träsket och andra ställen, för att inte tala om hans förflutna som forsränningsguide, riktigt van vid skumpiga båtfärder. Det var iallafall lämpligt mulet, så efter den stadiga starkölsfrukosten satte de sig glad i hågen i båten - i dag skulla harren tas!

Det första bakslaget vad gäller fiskevädret kom ganska omgående - de hade knappt hunnit ut på träsket förrän det sprack upp just över träsket och den eländiga solen tittade fram - runt träsket låg alltjämt ett kompakt molntäcke men just där våra hjältar befann sig verkar det som att det ville spricka upp bara för att jävlas. Men harren hade iallafall letat sig tillbaka och det högg lite då och då, både på Velticen och, glädjande nog, på flugorna.

Det andra bakslaget som kom som ett postförskott en stund senare var värre; det blåste upp ännu mer - en blåst som höll i sig resan ut. Här hade de åkt omkring och önskat sig mera vind, och man kan sannerligen säga att de blev bönhörda - bönhörda så till den grad att Harran undrade om Räven gått och blivit religiös, och Räven undrade detsamma om Harran. Vågor höga som knivskaft och en pulserande mer eller mindre ihållande vind som gjorde fisket ytterst svårt. Räven rodde som en furie, årorna bågnade och båten riste. När Räven började spotta blod insåg de att det var nog - de fick åka in till land för rast och vila.

Resten av denna träsketvistelse fortsatte i samma anda - det högg hyggligt med hyggliga harr när de väl var ute, men vindarna gjorde att rundorna blev ganska få, och framförallt korta. Velticen tog något fler harrar, men flugan den största, så Harrans kände sig nöjd med sin insats som trekastsnidare. Ytterst vindpinade lämnade de träsket med en förvissning om att de nog skulle hamna där någongång igen trots allt. Fisket var tvivelsutan bättre i träsket i början av 2000-talet, men når alltjämt skaplig klass emellanåt.

Slutsatser:
- Veltic är och förblir bästa harrspinnaren...
- Spinnare är nog inte nödvändigtvis alltid bättre än fluga. Sött sa Räven.
- Med rätt kryddor och en fet sås till så är harr riktigt gott.
- Bacon är mycket godare än harr!
- Flugspönas plats i båten känns lite säkrare igen.
- Man ska inte hoppas för mycket, det kan slå surt tillbaka när det slår in.
- Undvik Fån-stenarna.