Artikel

Fiskevatten

Leavasjokk

Text: Arne Wahlström
Foto: Arne Wahlström & Per Persson
Fiskeår: 2001

Luften var kall och snålblåsten påträngande. Det kristallklara vattnet föreföll helt livlöst. Inte en insekt kunde spåras i luften – tydligen hade inte ens myggorna hunnit kläckas ännu. Oron började spira i kroppen. De kala fjällvidderna kändes ogästvänliga och verkade inte lämpade för två förhållandevis bekväma fiskare. Jag vände mig om mot Per och upptäckte att han var i färd med att öppna välkomstwhiskeyn. Höger arm sköt ut och greppade flaskan som han höll fram. Det värmde till i strupen och en känsla av välbehagskänsla infann sig. Solen bröt igenom molntäcket och en värmande fläkt svepte över oss. En dagslända landade på jackans vänstra arm, och var det inte ljudet av ett vak som hördes från vattnet? Nu var det bråttom att ställa upp tälten. Ett års väntan var över – det var dags för fiske!

Ett par timmar senare kunde vi konstatera att det nog inte var något vak vi hade hört. En resultatsummering gav vid handen att ingen fisk hade behagat hugga på våra flugor. Vi lyckades inte heller- trots en inte obetydlig viljestyrka - inbilla oss att vi hade sett någon fisk. Vattnet var helt enkelt stendött. Blåsten däremot saknade inte liv och resultatsummeringen visade att strandvegetationen, i betydligt högre grad än fisken, intresserade sig för de flugor vi fäste på tafsen. Vid det här laget manade inte ens tullandet på whiskeyflaskan längre fram några illusioner om värmande sol och kläckande dagsländor. Första veckan i juli var nog lite för tidigt konstaterade vi och övergick från fiske till lägerliv.

Några timmar senare återvände hoppet. Den frustrerade Per hade övergått till spinnfiske i de djupa strömmarna utanför lägerplatsen och kom efter en stund, glad i hågen, lufsande med den middagsöring, som förgyllde kvällen och blev den första dagens enda fisk.

De följande två dagarna blev en svår prövning för min del. Det är ju så att man skall glädjas lika mycket åt andras fångster som åt sina egna. I synnerhet gäller det när bästa kompisen får fiskarna. Men efter att Per de första dagarna landat såväl någon fin öring som harr, och mitt eget personliga rekord i ån alltjämt var en harr som jag motvilligt fick medge i bästa fall vägde tre hekto, började glädjen att kännas mindre övertgande. Dessutom var även Pers fångster sporadiska och vi hade blivit tvungna att äta av reservprovianten. Eftersom vi hör till den grupp av fiskare som ser det som en självklarhet att äta en del av fångsten var det svårt att glädjas över den puttrande carbonaran. Och handen på hjärtat – vilket är godast?

Allt förändrades den tredje dagen. Något hundratal meter nedanför tältplatsen började en lång, stenig och grund fors. Här och var i forsen bildades höljor och till skillnad mot tidigare dagar under veckan kunde viss ytaktivitet skönjas i några av höljorna. Det var visserligen fråga om sporadiska vak, men när resultaten varit magra glädjs man åt det lilla. Vår egen “Striking habit” - en pålitlig fishfinder - fick första chansen och levde än en gång upp till sitt förpliktande namn genom att locka de fiskar som visade sig till hugg.

I slutet av forsen bildades fyra strömmar som parallellt rann ut i en större hölja. Liksom i de tidigare höljorna förekom viss fiskaktivitet i strömmarna, men det som fick oss att stanna till var de sporadiska vak vi såg i det lungna vattnet längre ner i höljan och på forsnacken. Det hade vi inte sett tidigare. Vi hade hittat “The Mailstream”.

Fisket i The Mailstream visade inga likheter med det tröga fisket i ån i övrigt. Mängder med öring och harr av gott format hade parkerat i strömmarna och bortsett från de översvämmade ängarna året innan i Rages, bjöd vattnet det bästa fiske vi någonsin har upplevt. Kombinationen av det makalösa fisket och det kristallklara vattnet som gnistrade i eftermiddagssolen gjorde upplevelsen himmelsk. När framgången senare under kvällen firades med färsk öringfilé och en hutt Absolut vodka kunde vi konstatera att årets resa var räddad. Den natten kändes den knöliga sovplatsen i tältet bekväm och drömmarna fylldes av bilder på de fyra strömmar som tillsammans bildade The Mailstream.

De återstående dagarna fylldes av envist sökande efter nya strömmar med samma fiskrikedom. Flera av de platser vi besökte lovade vid en yttre besiktning ett strålande fiske, men visade sig efter idogt fiskande mer likna ån i övrigt. Visserligen blev fisket i hela ån bättre allteftersom, men någon ny Mailstream lyckades vi inte hitta. Till vardagen hörde naturligtvis även att avlägga visit vid den fantastiska strömmen, som dock inte tycktes bekommas av det oväntade fisktrycket utan uppvisade samma otroliga rikedom hela veckan.

Den näst sista dagen bestämde jag mig för en promenad uppströms, till en djup hölja där det måste finnas grov öring. Eftersom Per, som är den något latare av oss, ville ta en tältnära dag med ett förmiddagspass vid favoritströmmen, fick gå själv. Väl framme vid inloppet till den djupa höljan såg jag en lovande rörelse i vattenytan. Jag knöt på en Ismopuppa och smög fram i kastposition. Ismopuppan var en ny bekantskap på resan. På skoj köpte vi några sådana i Kiruna innan vi flög ut till vattnet, sedan försäljaren förklarat att de är oöverträffade här uppe. Veckan hade visat att det låg en hel del i det påståendet. Puppan flöt sakta i riktning mot platsen där fisken visat sig. En rörelse i ytan och fisken satt fast. Öringens reaktion liknade inte något jag upplevt tidigare under veckan och först efter 30 meters rusning stannade fisken till. I något makligare tempo fortsatte den sedan nedströms igen. Med skenande puls och ostadiga ben försökte jag följa efter längs strandkanten. Den tidigare så promenadvänliga stranden var nu full av gropar, stora stenar och mängder av andra hinder. Efter stora strapatser tog jag mig ut på en lämplig plats i höljans nedre delar. Det var först nu jag kunde se fisken – och chocken blev enorm. Längst ut på tafsen satt, med Ismopuppan i ryggfenan, en öring som på sin höjd vägde sju hekto. Efter en odramatisk landning fick den åter simma ut i vattnet. Den öringen hade gärna fått släppa innan jag sett den. Då hade den varit ett minne för livet; en förlorad storöring i en storöringshölja. Så blev det inte...

Leavasjokk kan sammanfattas som ett underbart fiskevatten. Eftersom ån i de delar vi besökte ligger ovanför trädgränsen är det i allmänhet lättkastat. Som alltid på kalfjället finns det en risk att vinden stökar till kastandet men det hör ju till. Eftersom vattnet är förhållandevis litet är det inte några problem att ta sig över ån, vilket alltid underlättar fisket.

Vattnet är som sagt kristallklart. Vill man pröva fiske efter skygg röding är Leavasjokk en utmaning av grandiosa mått. På vissa platser är vattnet i stort sett stillastående. Där betar rödingar i ytan och dessa rödingar är synnerligen skygga, eller fega som vi irriterat sammanfattade deras beteende. Efter många försök med lätt utrustning och hårfina tafsar fick rödingfisket läggas till handlingarna med betyget underkänt. Vi hade då inte vid ett enda tillfälle lyckats placera en fluga på ytan utan att fiskvaken upphörde och vattnet förblev dött i timmar.

Den som vill besöka Leavasjokk bör för säkerhets skull vänta åtminstone till andra veckan i juli. Det var uppenbart att strömmen inte hade vaknat när vi kom dit de första dagarna i juli. Vattnet håller god tillgång på både harr och öring och kan verkligen rekommenderas som föremål för en fiskeresa. Fisketrycket är lågt och det enda tecknet på att andra fiskare varit vid vattnet var en till hälften övervuxen eldstad.

Flugor som fungerade utmärkt var först och främst Ismopuppan. Stora framgångar firade även nattsländan Striking Habit, Cdc-12:an samt flugorna i Glssccse-serien. En ny fluga tog plats i serien och en artikel om denna är att vänta i framtiden. Som alltid var den guldhuvade E-12:an ett säkert kort när det var trögt med ytaktiviteten. Högt flytande torrflugor visade generellt sämre resultat en mjukhacklade diton.

För att ta sig till Leavasjokk behövs transport med helikopter. Vi rekommenderar varmt flygbolaget Kirunaflyg som de senaste åren hjälpt oss att hitta nya fiskevatten med egenskaper efter våra önskemål. Hittills har de förslag vi fått från Kirunaflyg suttit mitt i bullen.