Artikel

Fiskevatten

Ragesätnu - fiske med förhinder

Text: Per Persson
Foto: Arne Wahlström & Per Persson
Fiskeår: 2000

Det går inte alltid som man tänkt sig. Det fick jag och Arne erfara under vår fiskevecka i Rages regnsommaren -00. Men något som börjar negativt kan tack och lov avslutas med något positivt...

Trots ett envetet regnande hela vägen upp till Kiruna såg vi med tillförsikt fram mot årets fiskesemester. Vi hade ju väntat nästan ett helt år på detta och väderleksrapporterna talade om bättre väder ju närmare helgen vi skulle komma. Väl framme i Kiruna lade vi oss i bilen för att sova några timmar - vi hade avtalat med helikopterföretaget om utresa till vattnet klockan 12:00 dagen efter. Vi somnade till smattret av ett envetet regn på biltaket.

Morgonen efter åkte vi mot Kurravaara, fortfarande med regnet fallande över oss. Humöret var dock fortfarande bra eftersom vi skall få komma ut till Rages idag - ett vatten vi bara hört talas om tidigare - och vädret skall ju bli bättre. Väl framme får vi höra att det är för mycket dimma för att lyfta med helikoptern på avtalad tid, men om någon timme så.... Framåt femtiden när alla möjligheter till helikopterlyft avskrivs för dagen är humöret långt ifrån på topp. Vi åker till Kiruna, tar in på Scandic och dränker våra sorger med pilsner i hotellbaren.

Morgonens telefonsamtal är deprimerande - det är fortfarande för mycket dimma. Går omkring i Kiruna centrum och funderar på hur vi skall göra, fortsätta vänta eller åka till något vatten på gångavstånd från väg när vi äntligen får ett positivt besked - snart kan helikoptern lyfta! Så kommer vi äntligen, ett drygt dygn försenade, fram till Rages.

Ån ligger i ett myrrikt landskap och stränderna kantas av höga videsnår och knotiga fjällbjörkar. Det är tydligt att vår kastteknik kommer att testas grundligt under veckan. Efter att vi rest tältet beger vi oss så ner till vattnet för att ta den obligatoriska virrepinnen som förkunnar att fiskesemestern är officiell. Ån är uppskattningsvis 1,5 meter för hög, men vi nedslås inte av det eftersom vi ser vakande fisk i en vik på andra sidan. Tyvärr finns inga möjligheter att nå viken från vår sida och ån är alltför djup för att vadas över, men det måste ju finnas andra ställen tänker vi glatt och beger oss uppströms. Efter ett par timmars fiske med bara några småharrar som resultat är humöret ännu en gång på väg neråt. Vi har funnit en bro någon timmes vandring uppströms och beger oss neråt mot viken mittemot vårt läger. På väg dit ser jag att det vakar på ett ställe som är torrlagt när vattenståndet är normalt - det har skapats en stor vik på det som egentligen är en myr. Arne avfärdar vaken som småfisk och börjar genast gå runt viken men jag ger fisken en chans. På med en rackelhane som fiskas in med korta drag och på andra kastet går en harr upp och tar flugan. De kraftiga knycken skvallrar om grov harr och en stund senare är middagsharren ordnad. Arne, som nu kommit runt viken, ser förvånad ut och själv känner jag humöret stiga till nivåer som verkade omöjligt för bara en kvart sen. När sedan nästa kast ger resans första gravharr är jag väldigt nöjd trots de yttre omständigheterna med vattensjuka myrar runt hela ån och den kommande, slitsamma, promenaden till tältet.

Vi fiskar oss ner till viken mittför lägret där vi får ett antal fina harrar innan vi beger oss tillbaka. Den flera timmar långa vandringen känns tung, framförallt då vi sett tältet från viken innan vi börjar gå. Vi skrinlägger dock alla planer på att simma över ån efter en kontroll av vattentemperaturen. Trötta och hungriga kommer vi så slutligen tillbaka till lägret denna första fiskedag - frustrerade av det långa avståndet till vettiga fiskeplatser, men förtjusta av den goda tillgången på grov harr.

Vi hade tur med vädret resten av fiskeveckan och lyckligtvis sjönk ån konstant vilket innebar att nya fiskeställen uppenbarade sig närmare och närmare lägret ju längre veckan led. Vi fick även fortsättningsvis bra med grov harr - den största togs på Robbo-squeekern - och som helhet vart resan lyckad. Vi kommer dock att dra oss för att åka dit igen med tanke på den myrrika och snåriga terrängen som sliter både på utrusning och humör.