Bäcköring på torrfluga
Text & Foto: Per PerssonFiskeår: 1998-2005
Bäckfiske
är en svår konst. Man måste ha gott om tålamod och vara en bra smygare
för att komma till tals med den lite större bäcköringen. För att inte
tala om all mygg och knott man får stå ut med. Jag och min familj
bodde ett antal år i ett torp där det rinner en öringbäck på tomten så
det blev mycket bäckfiske för min del under den tidan - och mest
intressant är att fiska bäcköring på torrfluga... Prolog
Sommaren 1998 hittade frun en intressant annons på Internet om ett torp som var till salu. Jag var lite tveksam när vi satt i bilen på väg för att titta på stället då jag tyckte det var lite långt från våra arbeten i stan men väl på plats när jag såg bäcken som rann i tomtgränsen - och framförallt öringen som vakade däri - blev jag såld. Att torpet låg i närheten av Ljustorpsån gjorde inte saken sämre. Vi köpte såklart torpet och flyttade så småningom dit på heltid. I närheten ligger två tjärnar, en som det regelbundet sätts ut regnbåge i och en som håller en egen öringstam. Jag gav från början dessa tjärnar en del tid i anspråk men då jag tycker det är ganska värdelöst att fånga de mer eller mindre fenlösa bågar som sätts ut i den ena tjärnen och den andra tjärnen är omgäldad av myrmark och ganska otrevlig att vistas vid har mitt intresse på senare år mestadels riktats mot bäcken då jag fiskar på hemmaplan - ett par veckor på våren undantaget dock då havsöringen stiger i Ljustorpsån. Flugfiskare som jag är var det givetvis med flugspöet i hand jag gjorde mina första besök i bäcken på jakt efter den skygga öringen.
Fiskemetod - mask eller fluga?
Som
vanligt är mask det mest effektiva vapnet i sökandet efter bäcköring och
någon gång per år låter jag flugspöet vila, tar fram mitt fyrameters
maskspö, gräver upp lite mask på mitt speciella maskställe och beger mig
till bäckens höljor för att dra lite bäcköring. Det viktigaste att tänka
på när man ska lura bäckens öringar är att hålla en låg profil när man
nalkas det tilltänkta fiskestället. Öringen i min bäck är av den
skyggare slaget, något som öringen nog är i de flesta bäckar, och det
räcker med att fiskarens steg efter stranden genererar ljudvågor som går
ut i bäcken för att fisken skall flytta sig från sin ståndplats. Mask må
vara effektivt men flugfiske är roligare så jag har tagit ett mindre
resultatinriktat men mycket roligare sätt att fiska i bäcken till mitt
hjärta - torrflugefiske efter vakande bäcköring. Det tog en god stund innan jag överhuvudtaget fick min första öring på fluga i bäcken. Jag hade aldrig bäckfiskat med fluga förut så det var en hel del detaljer som jag var tvungen att nysat upp innan resultaten började visa sig. Jag fick min första flugfångade öring i bäcken den andra sommaren vi hade torpet - det var som så ofta Arnemyran som visade vägen - och från att då lyckas lura ett fåtal öringar per år på fluga kan jag numer få tvåsiffrigt med öring under en kväll när förutsättningarna är de rätta (likväl som inga alls när förutsättningarna är sämre vilket inträffar oftare än motsatsen). De flesta öringar man får är små och får gå tillbaks men då och då lyckas man lura fisk i lite större kaliber och den tar jag hem för att avnjuta i rökt eller smörstekt form - riktiga delikatesser på matbordet. Vilka var då de detaljer jag var tvungen att få rätsida på? Jo, det handlade om annalkande, grovlek och djup - jag beskriver nedan närmare vad jag menar med det.
Annalkande - att närma sig ett fiskeställe på rätt sätt
En
av de första deltaljer som jag var tvungen att finslipa var på det sätt
jag närmade mig ett tilltänkt fiskeställe. Till att börja med så kan det
vara knepigt att hitta fiskeställen som lämpar sig för flugfiske. Ofta
är det alltför skogtrångt för att flugfiske skall vara praktiskt möjligt
överhuvudtaget. När man väl hittat sin hölja där strandvegetationen är
relativt snäll är det inte bara att klampa fram till strandkanten och
lägga ut sin fluga - nej, det är största försiktighet som gäller. Jag
brukar försöka ställa mig en bra bit i från den hölja jag tänkt fiska av
om det är möjligt och hellre kasta lite längre i stället - man får räkna
med att tappa en del flugor i träd och buskar om man vill ha chans på
bäcköring. Enligt mina erfarenheter lönar det sig att hålla ett visst
avstånd till fiskestället - det har många gånger hänt att en vakande
fisk helt slutat vaka för kvällen när jag smugit mig för nära den. Jag
har dessutom märkt att man ofta bara får en chans på en vakande
bäcköring. Är ett kast för dåligt och linan landar med ett plask i
höljan räcker ofta även det för att skrämma bort fisken för överskådlig
tid. Att annalka fiskestället med största försiktighet är alltså
viktigt, likväl som att det är viktigt att kasta med största möjliga
precision. En till detalj att tänka på i detta sammanhang är klädseln.
Det gäller att klä sig diskret i mörka kläder för att minimera risken
för upptäckt. Det är ingen slump att de jakt- och fiskekläder som finns
till försäljning ofta är i mörkt gröna nyanser. Grovlek - tafsen har betydelse
Från början funderade jag inte så noga över vilken tafsdimension jag hade när jag försökte lura bäckens öring. Jag kunde ha allt från 0,14 till 0,20 då jag oftast bara tog spöet i näven och knallade iväg till bäcken utan att reflektera över vart jag fiskade senast. Numer går jag aldrig över 0,16 i dimension då det visat sig att grov tafs även det skrämer den skygga öringen - oftast använder jag 0,14.
Djup - flugan skall ligga i eller helst strax under ytan
Det
som tog längst tid att komma underfund med var vilka flugor som
fungerade bäst. Jag fick som sagt min första torrflugeöring i bäcken på
en Arnemyra. Den flugan har den goda egenskapen att den flyter lågt och
inte sällan, efter att man har fiskat en stund, strax under ytan. Myran
som jag fiskade den i början var dock inte särskilt effektiv - anledning
redogör jag för senare - och eftersom det kläcks en hel del nattsländor
i bäcken blev nästa fluga som fick chansen en Rackelhane. Visst fick jag
en eller annan fisk på den men särskilt många var det inte. Med nästa
fluga kom så genombrottet. Det blev min egen färgvariant av superpuppan
som visade vägen. Jag fiskar mina superpuppor oinfettade i bäcken och
det var nu jag upptäckte att öringen sällan tog när flugan flöt. Det var
efter några kast när flugan blivit blöt och sjönk en liten bit under
ytan när man tog in den som det började hända saker. Öringen som
tidigare varit så tjurig och mer än en gång vänt innan den tog den
välflytande flugan vart helt plötsligt som förbytt och det var inga
större problem att få dom att hugga. Nyckeln är alltså att fiska med
flugor som ligger strax under ytan i stället för i densamma. Jag gissar
på att tafsen stör mindre med flugan strax under ytan och det kan vara
det som gör skillnaden. Felet med Rackelhanen och en impregnerad
Arnemyra är att de just flyter för högt (trots att de är relativt lågt
flytande torrflugor). Låter man bli att fetta in sin Arnemyra och drar
ner den under ytan med ett litet ryck innan man börjar ta hem flugan
fungerar den lika bra som superpuppan. Utrustning - lätt och lagom
Jag
fiskar "lätt dressad" vid bäcken. I fiskerocken ryms en flugask, lite
tafsmaterial och så det viktigaste - räddningen när myggen och knotten
blir alltför närgången. Jag använder sällan myggmedel så räddningen
utgörs av pipa, piptobak och, inte att förglömma, en ask tändstickor.
Att hålla en pipa igång skrämmer bort ohyran i tillräcklig mån och gör
fisket klart uthärdligt. Det spö jag använder till detta fiske är ett
mycket mjukt 8'' Scott i klass 4 som är som gjort för denna typ av
precisionskastning på relativt korta håll. Jag använder som sagt oftast
0,14 tafs och tafsen bör vara åtminstonde en spölängd för att minimera
risken att skrämma den skygga öringen. Ett par väl ingångna och bekväma
stövlar ingår också i utrustningen - man behöver bekvämt på fötterna för
att kunna smyga effektivt. I övrigt behöver man inte mycket mer än sin
diskreta klädsel och man bör nog inte ha med sig mer saker heller då man
vill kunna röra sig smidigt efter bäcken. Epilog
Fiska
bäcköring på torrfluga är något jag varmt rekommenderar. Då bäckfiske är
en typ av fiske som inte praktiseras så mycket nuförtiden får man i
regel vara ensam vid sin bäck - jag har aldrig stött på någon annan
fiskare vid "min" bäck - och man får gott om tid till att njuta av
fisketuren utan oförutsedda störningsmoment (jag har tack och lov ännu
så länge inte stött på någon björn - spår och spillning har jag dock
sett). Många bäckar håller stora mängder öring och tar inte skada av ett
visst fisketryck - på många ställen skulle ett ökat fisketryck bara göra
gott - så ta chansen, leta reda på eran egen öringbäck, lägg ut en
superpuppa i den mörka höljan och vänta på hugget. När det kommer är det
helt klart mödan värt.