Havsfiske
Text: Per PerssonFoto: Per Persson & Arne Wahlström
Denna
artikel har låtit vänta på sig flera år, och inte utan anledning. Att
Harran och Räven har varit med om något så bisarrt som en
havsfiskeresa till Fröja i Norge är något som måste få bearbetas
mentalt under lång tid - det är alltför många intryck som måste
processas efter en sådan makaber upplevelse. Men så är den ändå här
till slut - historien om Harran och Rävens första, och antagligen
sista, havsfiskeresa. Att Harran och Räven överhuvud taget hamnade på något så främmande deras normalt så eleganta svingande av flugspö vid rinnande vatten måste tillskrivas Rävens bror, Stor-Tobban. Det var han som planterade fröet till idén och sedan bearbetade de stackars flugfiskande gentlemännen, med hjälp av stimulansmedel såsom öl och whiskey, under flera mörka vinterlördagar. Till slut var all motstånd nedbrutet och helt plötsligt satt de så in en sjuttiotalsinredd stuga tillsammans med Stor-Tobban samt den stora havsfiskeentusiasten Havs-Truten. Två dagar skulle ägnas åt inomskärs havsfiske från den båt som ingick i stughyran och den tredje hade vi hyrt in oss på en större båt som skulle ta oss längre ut på havet. Resten av ankomstdagen ägnades dock åt planering och ett hårt ingrepp i det medhavda alkoholförrådet.
Vi
hade iallafall tur med vädret, men inte med stuguthyrarens ärlighet. Vi
hade lagt lite extra pengar på att ett par kompletta
havsfiskeutrustningar skulle finnas till låns. "Prima skick" sa
stugvärden när han lämnade över utrustningarna. Att det inte riktigt var
så skulle komma att visa sig. Stugvärden hade varit noga med att
poängtera hur noga han var med att inga gäster drack under fisket i hans
båtar - något som gjorde att vår kreativitet fick sig lite övning när
det gällde att smuggla med sig nog med dricka för att överleva en hel
dag i båten. Vi gav oss ut i den vackra skärgården och det tog inte lång
stund innan ekolodet visade på djuphöljor på över 100 meter. Vi stannade
till och tacklade våra utrustningar - groteska tackel med halvkilostunga
pirkar och överdimensionerade upphängare. Som vanligt vid ett sånt här
läge tar en tävling vid - det gäller att få första fisken. Den som först
fick hugg var Stor-Tobban och han var på god väg att vinna tävlingen,
hade det inte varit för den lånade utrustningen i "prima skick". Hur
mycket Stor-Tobban än vevade hände inget och när Harran strax efteråt
även han fick fisk på kroken hade han inget problem att ro hem segern.
Stor-Tobban lyckades till slut få upp sin fisk efter mycket besvär och
övergick efter det att fiska med sitt eget medhavda gäddspö - något som
gick mycket bättre. Vi fick en hel del fisk; torsk, sej, uer och en och
annan lubb och avslutade dagen med en stadig fiskgryta, öl, snaps och
mera öl innan vi nöjda lade oss för natten. Havs-Truten hördes muttra
något om otur vid tävlingen om första fisken. 
Efter
en seg morgon släntrade vi oss iväg mot båten för ytterligare en dags
fiske inomskärs. Stugvärden tittade misstänksamt efter oss när vi for
iväg men vi avhöll oss från att svalka våra strupar innan vi var klart
utom synhåll. Vädret var verkligen fantastiskt för att vara såhär tidigt
på våren och vi njöt av tillvaron. Fisken högg med jämna mellanrum och
Havs-Truten tjoade plötsligt till - var det inte så att just han nyss
lyckats bärga den hittills största lubben?! Detta konstaterande
imponerade föga på de övriga herrarna då lubben inte är den mest
eftertraktade av fiskarter - den är avlång, brun, illaluktande och har
en ytterst slemmig, mjuk konsistens - alltså så nära en bajskorv man kan
komma. Det konstaterades snart att Harran nog egentligen var den bästa
lubbfiskaren i sällskapet då han var den enda som sluppit få en lubb.
När dagen gick mot eftermiddag och solen gassade som värst lade Harran
och Stor-Tobban ifrån sig sina utrustningar och lade sig på durken med
varsin öl i näven - det finns en gräns för hur kul det är att veva upp
småtorsk ur det djupa vattnet. Räven var inte sen att veva upp och riva
i med ett "ge-an-me-rå" som tydligt sade att han också ville ha en öl
och bara slappna av - Havs-Truten muttrade något om hur obegripligt det
var att sluta fiska då det faktiskt gick att få ännu en fisk på kroken.
Det gick mot kväll och efter en middag som inte bestod av fisk och en
hel del prat - Havs-Truten poängterade ännu en gång att han var ledare i
lubbligan - blev det slutligen natt och lugnt i stugan. 
Sista
dagens fiske randades och vi skulle denna dag ut på de öppna vattnen med
en större fiskebåt. Reveljen gick okristligt tidigt och Stor-Tobban var
den klokaste av oss när han insåg att han var för bakis för att följa
med och helt enkelt gick och lade sig igen. Vi andra tog oss iallafall
iväg och hamnade på en båt tillsammans med ett gäng onödigt hurtiga
värmlänningar och ett råskinn till skeppare. Fisket kändes allmänt
brutalt för de normalt så sofistikerade flugvirtuoserna Harran och
Räven; allt som inte var värt att spara, som till exempel de hundratals
småsej som drogs, krokades bryskt av och slängdes till måsarna och det
som skulle sparas slängdes i stora saltvattenfyllda kar som snart var
fyllda med mer blod och slem än vatten. Havs-Truten stod och njöt av
varje hugg. Denna dag skulle dessutom tävlingen om resans största fisk
avgöras, något som Havs-Truten var otroligt laddad inför då hans
lubbfångster aldrig fick något erkännande. Harran, Räven och Havs-Truten
stod jämte varandra och fiskade efter skepparens instruktioner när ett
av spöna böjdes betydligt mer än normalt. Det satt något tungt på
Harrans krok. Efter en stunds ansträngande pumpande tittade så ett
otroligt fult fiskansikte upp ur vattnet - det var en skaplig torsk och
klart störst av de fiskar som togs på den båten den dagen. Efter denna
ansträngande upplevelsen fiskade inte Harran något mer utan gick och
lade sig på en bänk. Räven i viss mån och framförallt Havs-Truten gjorde
en allvarlig attack mot det som hittills var största fisken på resan men
ingen kom ens nära - Harran hade helt enkelt haft flyt. Fiskedagen
avslutades med att all den fisk som legat i timtal i den bakteriehärd
som det blod- och slemberikade havsvattnet utgjorde rensades och
paketerades. Efter en natts välbehövlig sömn styrdes så kosan hemåt. På väg hem dumpade Harran och Räven sin del av fångsten i en soptunna - tanken på att äta den så ohygieniskt behandlade fångsten gav kväljningar. De kom överens om att havsfiske nog inte var deras grej - Havs-Truten kom överens med sig själv att han nog egentligen fått både först och störst.