Harren och Japanen

Text: Per Persson
Foto: Per Persson
Fiskeår: 2025

Efter tre år med fiskeresor annorstädes, två resor som gav måttliga resultat och en som fiskemässigt var en katastrof, styrde Harran och Räven åter sina förhoppningar till Fröstsjön. Uppfyllda av glädje av den iordningsställda vägsnutten ner till båtplatsen var det med ett fånigt flin på läpparna de gled ut på den stilla sjön, vackert ackompanjerade av 2.6:ans mjuka mullrande gång och med solen skönt värmande i ansiktet. Ja vädret var fint, egentligen alldeles för fint, men såhär första fiskedagen gjorde det inte så mycket. Det var ju så mycket annat som skulle göras förutom att fiska - det skulle sättas läger, grillas, ätas, drickas, surras och bara mås gott.

De var lite oroliga för att kanske ha kommit för tidigt - det var ju ändå bara mitten av juni, och med en kall maj och tidigare erfarenheter i bagaget får man nog säga att de hade fog för sin oro. Ett hugg redan efter några minuter stillade herrar storharrjägares (och, såklart, en och annan röding skulle ju vara en trevlig bonus) oro, och även om storharren inte visade sig så gav transporten till lägerplatsen harr i båten och förhoppningar om stordåd de kommande dagarna då mer mulet, och därmed mer fiskeligt, väder utlovats.

Efter en på alla sätt trevlig första kväll vaknade de till ett åtminstone något bättre fiskeväder - lite mer vind och växlande molnighet - och efter en stadig frunch och några falska Kaffe Karlsson innanför västen gav de sig ut. Ett med Veltic apterat kastspö och ett trekast med den dödliga Den Enda, räkvarianten, som ändfluga på flugspöet gav bästa möjliga förutsättningar för harrfångst. Och visst nappade det, huggfrekvensen var till och med ganska bra, men något fattades - var var storharren?

Första heldagens resultat var alltså helt ok vad gäller huggfrekvens men med sämre medianstorlek på harren än de var vana vid i denna sjö. De hade dessutom varken fått, eller ens kännt, något som skulle kunna indikera röding eller abborre. Så vad gäller resterande vistelsen måste man väl anta att de började experimentera med att byta Veltiken mot en Rapala, och kanske ge långedraget lite fisketid? Det vore såklart helt rimligt, men nej, inget av detta hände! De dristade sig till att prova lite olika färger på Velticens sked, och ett och annat flugbyte gjordes, men i övrigt förblev deras set-up intakt. Vad kan detta bero på? Lathet? Slentrian? Okunskap? Storhetsvansinne? Ren dumhet? Ni som vid det här laget känner Harran och Räven vet att svaret på den frågan är "ingen av dessa" - de tillskrev helt enkelt möjligheterna till storharr, det dom ändå kommit för att jaga, som relativt goda ändå givet resultaten hittills. Och tillslut högg den ändå till slut - inte storharren, men åtminstone något som (med lite vilja) klassar in som gravharr.

Någon röding såg de aldrig till, vilket säkert delvis kan tillskrivas det faktum att Rapala-lådan förblev orörd. Ej heller någon gädda, någon som sågs som en framgång snarare än ett nederlag. En av de relativt sällsynta abborrarna valde dock tillslut att hugga vilket fick förgylla sista dagens middag, mer om det senare. Som helhet en helt ok fiskeresa - helt ok huggfrekvens men med avsaknad av de riktigt stora. De spekulerade vad detta kan bero på - kan det vara så att de stora tagit slut och det är mest mindre (i jämförelse med tidigare resor till detta specifika vatten, inte i jämförelse med harrvatten generellt) harrar i sjön? De kom fram till att detta nog var osannolikt, och att det trots allt  - alla tecken tydde på det - var lite tidigt på säsongen.

Det spekuleras vilt i tidigare artiklar från Fröstsjön huruvida dess potential att bli träskets arvtagare på riktigt. Frågan är om inte de senaste årens försök i andra vatten stärker sjöns chanser - det får helt enkelt bli fler besök i framtiden för att avgöra detta!

Men Japanen då, vad handlar det om?
Just ja, glömde nästa det."Japanen" i artikelns rubrik syftar till en av resans bästa nyheter, en anrättning där basen består av teriakisåsmarinerad fisk med nudlar. För den som inte vet det så är teriakisås en japansk söt sås som historiskt sett består av fyra ingredienser (japansk soja, socker, honung och japanskt risvin) och som passar utmärkt till fisk. Vi tillagade rätten som vi alltså kallar Japanen på enklast möjliga sätt: vi fileade abborre och harr, och filéerna finfördelades i lämpliga tuggbitar. Dessa fick sedan ligga och marineras i teriakisås medans vi kokade nudlarna. När nudlarna var klara så brynte vi fiskbitarna hastigt - viktigt att de inte ska bli helt genomstekta då de kommer att "gå klart" under nästa moment. Och det momentet innebär att man försiktigt rör ihop nudlarna och fiskbitarna i pannan, tillför lite mer teriakisås och låter det puttra några minuter. En mättande och god anrättning i all sin enkelhet, snabbt tillagad med få ingredienser vilket passar bra på fjället. Denna ska definitivt tillagas även på hemmaplan, och då kan man passa på att lägga till fler ingredienser som t ex paprika, broccoli, morot eller vad man annars tycker är gott.