Harren och Japanen
Text: Per Persson
Foto: Per Persson
Fiskeår: 2025
Efter tre år med
fiskeresor annorstädes, två resor som gav måttliga resultat och en
som fiskemässigt var en
katastrof, styrde Harran och Räven åter sina förhoppningar
till Fröstsjön. Uppfyllda av glädje av den iordningsställda
vägsnutten ner till båtplatsen var det med ett fånigt flin på
läpparna de gled ut på den stilla sjön, vackert ackompanjerade av
2.6:ans mjuka mullrande gång och med solen skönt värmande i
ansiktet. Ja vädret var fint, egentligen alldeles för fint, men
såhär första fiskedagen gjorde det inte så mycket. Det var ju så
mycket annat som skulle göras förutom att fiska - det skulle sättas
läger, grillas, ätas, drickas, surras och bara mås gott.
De var lite oroliga för att kanske ha kommit för tidigt - det var
ju ändå bara mitten av juni, och med en kall maj och tidigare
erfarenheter i bagaget får man nog säga att de hade fog för sin oro.
Ett hugg redan efter några minuter stillade herrar storharrjägares
(och, såklart, en och annan röding skulle ju vara en trevlig bonus)
oro, och även om storharren inte visade sig så gav transporten till
lägerplatsen harr i båten och förhoppningar om stordåd de kommande
dagarna då mer mulet, och därmed mer fiskeligt, väder utlovats.
Efter en på alla sätt trevlig första kväll vaknade de till ett
åtminstone något bättre fiskeväder - lite mer vind och växlande
molnighet - och efter en stadig frunch och några falska Kaffe Karlsson
innanför västen gav de sig ut. Ett med Veltic apterat kastspö och ett
trekast med den dödliga Den Enda, räkvarianten, som ändfluga på
flugspöet gav bästa möjliga förutsättningar för harrfångst. Och visst
nappade det, huggfrekvensen var till och med ganska bra, men något
fattades - var var storharren?
Första heldagens
resultat var alltså helt ok vad gäller huggfrekvens men med sämre
medianstorlek på harren än de var vana vid i denna sjö. De hade
dessutom varken fått, eller ens kännt, något som skulle kunna indikera
röding eller abborre. Så vad gäller resterande vistelsen måste man väl
anta att de började experimentera med att byta Veltiken mot en Rapala,
och kanske ge långedraget lite fisketid? Det vore såklart helt
rimligt, men nej, inget av detta hände! De dristade sig till att prova
lite olika färger på Velticens sked, och ett och annat flugbyte
gjordes, men i övrigt förblev deras set-up intakt. Vad kan detta bero
på? Lathet? Slentrian? Okunskap? Storhetsvansinne? Ren dumhet? Ni som
vid det här laget känner Harran och Räven vet att svaret på den frågan
är "ingen av dessa" - de tillskrev helt enkelt möjligheterna till
storharr, det dom ändå kommit för att jaga, som relativt goda ändå
givet resultaten hittills. Och tillslut högg den ändå till slut - inte
storharren, men åtminstone något som (med lite vilja) klassar in som
gravharr.
Någon röding såg de aldrig till, vilket säkert delvis kan tillskrivas
det faktum att Rapala-lådan förblev orörd. Ej heller någon gädda,
någon som sågs som en framgång snarare än ett nederlag. En av de
relativt sällsynta abborrarna valde dock tillslut att hugga vilket
fick förgylla sista dagens middag, mer om det senare. Som helhet en
helt ok fiskeresa - helt ok huggfrekvens men med avsaknad av de
riktigt stora. De spekulerade vad detta kan bero på - kan det vara så
att de stora tagit slut och det är mest mindre (i jämförelse med
tidigare resor till detta specifika vatten, inte i jämförelse med
harrvatten generellt) harrar i sjön? De kom fram till att detta nog
var osannolikt, och att det trots allt - alla tecken tydde på det -
var lite tidigt på säsongen.
Det spekuleras vilt i tidigare artiklar från Fröstsjön huruvida dess
potential att bli träskets arvtagare på riktigt. Frågan är om inte de
senaste årens försök i andra vatten stärker sjöns chanser - det får
helt enkelt bli fler besök i framtiden för att avgöra detta!
Men Japanen då, vad handlar det om?
Just ja, glömde
nästa det."Japanen" i artikelns rubrik syftar till en av resans bästa
nyheter, en anrättning där basen består av teriakisåsmarinerad fisk
med nudlar. För den som inte vet det så är teriakisås en japansk söt
sås som historiskt sett består av fyra ingredienser (japansk soja,
socker, honung och japanskt risvin) och som passar utmärkt till fisk.
Vi tillagade rätten som vi alltså kallar Japanen på enklast möjliga
sätt: vi fileade abborre och harr, och filéerna finfördelades i
lämpliga tuggbitar. Dessa fick sedan ligga och marineras i teriakisås
medans vi kokade nudlarna. När nudlarna var klara så brynte vi
fiskbitarna hastigt - viktigt att de inte ska bli helt genomstekta då
de kommer att "gå klart" under nästa moment. Och det momentet innebär
att man försiktigt rör ihop nudlarna och fiskbitarna i pannan, tillför
lite mer teriakisås och låter det puttra några minuter. En mättande
och god anrättning i all sin enkelhet, snabbt tillagad med få
ingredienser vilket passar bra på fjället. Denna ska definitivt
tillagas även på hemmaplan, och då kan man passa på att lägga till
fler ingredienser som t ex paprika, broccoli, morot eller vad man
annars tycker är gott.