Sov gott älskade pappa (15 juni 1936 - 14 juli 2016)
Text: Per PerssonFoto: NN
Min
pappa har somnat för sista gången. Han var en fantastisk pappa och en
fantastisk farfar till mina barn, och nu har han somnat för sista
gången. Jag har mycket att tacka honom för, bland annat för att han
lärde mig att fiska - utan honom hade jag aldrig varit den man, och
den hängivna flugfiskaren, jag är idag. Ett av mina första minnen förknippat med Ammerån är ett tillfälle då min far är på väg att göra sig i ordning för att gå och fiska och sätter på sig en keps bak och fram. Jag frågade varför han gjorde så och han sa att det är för att skrämma fisken så dom skulle bli lättare att fånga. Det måste ha varit under tidigt sjuttiotal och jag var fortfarande för liten för att följa med.
Jag minns hans historier om hur han själv började fiska - hur han följde med sin äldre bror och maskmetade i Färsån. De var ute hela natten, fiskandes varsin sida av bäcken. Efter en hel natts fiske var de såklart trötta, och ju tröttare de var ju fnittrigare blev de - säkert en lustig syn.
Min far var uppvuxen i Färsån, en by som ligger i Ammeråns dalgång mellan Överammer och Ammer. Mitt i byn har bäcken Färsån sitt utlopp i Ammerån. Pappa tog över föräldragården i början av sjuttiotalet och vi tillbringade varje helg och stora delar av somrarna där under hela min uppväxt. Man kan säga att jag har fisket i blodet då min far alltid fiskat och fisket ingick som en del i vardagen.
Min far var en av de riktiga flugfiskepionjärerna vid ån. Fiskat med fluga hade man gjort länge, men det var inte förrän på 40- och 50-talet som flugan knöts på en flugtafs istället för i änden av en lina på ett toppknutet spö . Inledningsvis användes splitcanespön, som på sextiotalet ersattes av modernare spön i glasfiber.
En historia han gärna berättade var när han en julikväll någon gång på sextiotalet gick över en timmer-bröt vid baracken för att fiska på södra sidan. Fisket var bra och snart hade han rejält med harr i konten. Helt plötsligt gick timret löst och den konstlade bron över ån var med ens borta. Vattnet var för högt för att det skulle vara möjligt att vada över så min far hade inget annat råd än att fiska sig upp till Överammer för att ta sig över ån igen och ordna skjuts hem. Fisket fortsatte att vara bra så när han till slut, framåt morgonkvisten, nådde Överammer var inte bara konten full av stora harrar, även övriga utrymmen i kläder och utrustning fick fungera som provisorisk fiskförvaring. Förutom flera fina middagar i frysen delades delar av fångsten ut till släkt och vänner. Det mest frapperande var att han varit helt ensam vid ån hela natten - inte en människa i sikte vare sig på norra eller södra sidan - något som inte var ovanligt vid den tiden men som inte inträffar i dag.
Min pappa är borta, men alla fina minnen kommer jag för alltid bära med mig.
Sov gott älskade pappa - vi ses nån gång vid harrvattnet på andra sidan!